Mellan tre och sextusen kronor, det är priset för en nigeriansk slav i Libyen. En människa är såld, en jordbrukare har fått gratis arbetskraft och slavhandlarna har blivit rikare.
Samtidigt har en person som var på väg till Europa blivit utsatt för ett vidrigt övergrepp och dömts till ett liv av utnyttjande och utsatthet.
Libyen har länge varit ett nav för personer som vill fly till Europa, och i takt med att andra gränser stängts har antalet migranter som söker sig till Libyen ökat.
Sedan i våras har också Libyens gränser börjat stängas vilket lett till att många fastnat. Människor hålls nu istället inlåsta i lager, och auktioneras ut till högstbjudande.
De utsatta vittnar om extrema förhållanden, misshandel, våldtäkter och annan vidrig behandling. Läkare som behandlat de som trots allt tagit sig till Europa vittnar om skottskador, flådd hud och piskrapp.
Vissa tvingas arbeta inom jordbruk i Libyen, andra skickas till Italien för att utnyttjas som sexslavar. Det som nu pågår är slavhandel av den typ som många länder förbjöd redan på 1700-talet.
Det är, som Frankrikes president Emmanuel Macron kallade det, ett brott mot mänskligheten.
Afrikanska Unionen har fördömt det som sker, Frankrike har krävt att FN:s säkerhetsråd ska kallas in för att diskutera fråga och under veckan har människor runtom i Europa protesterat mot det som sker.
Nu är det dags att europas regeringar tar sitt ansvar för att situationen ska bli bättre. De flesta är överens om att slavhandeln måste upphöra och att de ansvariga måste straffas, men förändring måste ske i praktiken och inte bara i teorin.
Libyen har i praktiken två regeringar, men båda dessa har begränsad makt och i praktiken är stora delar av Libyen laglöst land. Trots detta valde EU:s medlemsstater att skriva ett migrationsavtal med Libyens regering.
I detta ingick att Libyen skulle hindra migranter och flyktingar från att ta sig till Europa, med ekonomiskt stöd som motprestation. Mot bättre vetande lyssnade EU:s ledare på Libyens löften om att personerna skulle behandlas med värdighet.
Det som i verkligheten hänt är att vissa lämnas att drunkna medan andra skickas tillbaka till överbefolkade läger samtidigt som flyktingsmugglarna tillika slavhandlarna utnyttjar situationen till att begå grova brott.
I första hand måste EU-länderna ställa betydligt högre krav på Libyen. EU och det internationella samfundet måste kräva att Libyens regering agerar, för det behöver vi använda ekonomiska påtryckningar men också öppna för politiska sanktioner.
Libyens erkända regering må vara svag, men den kan göra betydligt mer. Libysk gränsbevakning ska rädda liv, och Libyen måste upprätthålla en värdig levnadsstandard i lägren. Ingen ska vara inlåst och mänskliga rättigheter måste undantagslöst respekteras.
Togos president konstaterade nyligen att EU:s ledare dessutom inte har någon rätt att be Libyen hålla fast folk i läger, däremot har vi ett ansvar att hjälpa människor komma därifrån. Antingen till Europa eller tillbaka till sina hemländer.
Oavsett hur vi väljer att stoppa människor så får det negativa konsekvenser, och att sluta avtal med länder som Libyen kommer alltid leda till att människor utnyttjas.
Om vi menar allvar med att stoppa döden på Medelhavet räcker det inte att betala diverse tveksamma regeringars gränsbevakning.
Människor kommer fortsätta söka sig till Europa och om vi ska förhindra dödsfallen behöver vi se över vår migrationspolitik och möjliggöra lagliga vägar till Europa.
En ordnad och gemensam migrationspolitik som möjliggör för såväl flyktingar som migranter är viktigt för att rädda människor, och för att människor ska ges chans till ett bättre liv.
Vi ska inte outsourca vårt ansvar till korrupta regeringar.
