Det är svårt att tro att någon kan ha undgått Weinstein-gate. Flera kända kvinnor har den senaste tiden trätt fram och vittnar om åratal av sexuella trakasserier och även, i enstaka fall, fullbordad våldtäkt.
Dessa starka kvinnors berättelser har inspirerat många fler att höja sina röster och kräva förändring.
Under hashtaggen #MeToo (jag också) berättar kvinnor över hela världen om de övergrepp de utsatts för med syftet att belysa mängden och mångfalden av kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp.
I samband med detta har nu också välkända svenska kvinnor i sociala medier delat med sig av sina personliga erfarenheter av maktmissbruk, sexuella trakasserier och våldtäkt. Kvinnorna har också namngivit männen de anklagar.
Det är modigt och viktigt att skydda dessa kvinnors rätt att tala ut om sina upplevelser och skapa en förståelse för den utsatthet som många kvinnor erfarit.
Samtidigt har vi en lagstiftning som skyddar alla, även våldtäktsmän, mot den här typen av uthängningar.
Flera har ifrågasatt om uthängningarna är lagliga.
Att peka ut någon som brottslig eller klandervärd på ett sätt som kan få den utpekade att utsättas för andras missaktning kan vara förtal.
Därför innebär det att själva spridandet av uppgiften att någon är en våldtäktsman, eller har gjort sig skyldig till sexuella övergrepp, i teknisk mening kan utgöra ett brott.
Det finns däremot undantag då yttrandefriheten ges företräde.
I dessa fall krävs det att uppgiften som sprids är sann – eller att det fanns skälig anledning att tro att uppgiften var sann – dessutom så ska det anses vara försvarligt.
Det innebär alltså att även spridandet av sanna uppgifter kan utgöra förtal.
Försvarlighetsbedömningen varierar från fall till fall, men grundregeln är att det ska finnas ett allmänt intresse av att uppgiften lämnas.
Detta intresse ska sedan vägas mot den utpekades intresse av att vara fredad mot att uppgiften sprids.
Huvudregeln är att offentliga personer, som de aktuella svenska männen är i de här fallen, får tåla mer än icke-offentliga personer.
Låt oss exempelvis säga att uppgiften om Weinstein är sann, eller att det fanns skälig anledning att tro så, då skulle vi antagligen i Sverige anse att allmänintresset av uppgiften var hög och att Weinstein som offentlig person skulle behöva tåla mer.
Däremot är det svårt att säga säkert.
Åtal i förtalsmål är relativt ovanliga. Lagens utformning begränsar åklagare att bara väcka åtal om det är påkallat ur allmän synpunkt.
Vi har i tidigare situationer till exempel sett fall där åklagare väckt talan i förtalsmål som rör allvarliga anklagelser om brott som spridits på sociala medier.
Det är viktigt att komma ihåg att det inte nödvändigtvis är den som ursprungligen spred uppgiften som gör sig skyldig till förtal. Det är spridandet som är ansvarsgrundande vilket innebär att även de som delar inlägg kan göra sig skyldiga till brottet.
På ett dygn så har antalet offentliggöranden ökat i en otroligt rask takt och antalet utpekade män med det.
Ju fler det blir och ju större spridning det får, desto större blir den eventuella skadan och risken för konsekvenser. Så ser lagen ut.
Men vi kan inte basera straffansvaret av ett brott på vem som delar och vilka skäl de har. Lagen är och måste vara densamma för alla. Vi vill att lagen ska skydda kvinnorna, männen och vårt rättssamhälle.
Sverige är en rättsstat, vi värnar om lagen och vi värnar om oskuldpresumtionen.
Men när man upplever att rättsväsendet sviker och anmälningar läggs på hög är det samtidigt begripligt att kvinnor förlorar sin tillit till rättssystemet. Och därför kräver sin egen upprättelse.
