När alla röster äntligen räknats i min valkrets, Skåne län södra, stod det klart att jag inte tagit en plats i riksdagen.

2312 personer satte ett kryss framför mitt namn, vilket är detsamma som 3,81 procent av de moderata väljarna. Det krävs fem procent av rösterna för att få en plats – och för att nå dit saknades några hundra röster.

Jag lyckades ändå få näst flest kryss av alla kandidater på min lista. Bara kandidat 2, Anders Hansson som redan sitter i riksdagen, fick fler kryss än jag. Hansson landade på 3,88 procent eller 2350 kryss, alltså 38 fler än jag.

Jag hade dock fler kryss än både första och tredjenamnet på listan som tar två av de tre mandat min krets har.

Trots besvikelsen över att inte nå ända fram är jag nöjd. Jag skötte min personvalskampanj med hjälp av min man och mina föräldrar och med mycket små ekonomiska resurser.

Jag har knackat dörr tillsammans med moderater i de olika kommunerna i min krets, kampanjat vid busshållplatser och torg och talat med väljare i Moderaternas valstuga i Lund.

Jag har också gjort ungefär tjugofem ”politiska hembesök” hos människor i min valkrets. Mamma och pappa har lagt broschyrer i brevlådor i Trelleborgs kommun där de bor och Erik och jag har delat ut broschyrer i Lund när vi promenerat med hunden.

En stor del av min kampanj har utspelat sig på nätet, Twitter och Facebook, där jag lyckats nå ut brett med mitt budskap. Med hjälp av en god vän producerade jag fyra kampanjfilmer som sågs av en hel del de sista veckorna innan valet.

De två böcker jag skrivit det senaste året, ”Den banala godheten” samt ”Våldtäkt och Kultur”, liksom alla debattartiklar jag skrivit (i genomsnitt tre i veckan sedan jag offentliggjorde min kandidatur) har också utgjort viktiga delar i min kampanj.

Så varför nådde jag inte ända fram?

En väsentlig del i politiken är tillit – och tillit tar tid att bygga upp. Jag är ny i politiken. Jag hade bara varit medlem i Moderaterna i ett halvår när jag valde att kandidera till riksdagen och kommunfullmäktige i Lund.

Även om jag är ett hyfsat känt namn är jag ett nytt namn som politiker. Något som är väldigt tydligt i min egen eftervalsanalys är vikten av det personliga mötet.

Jag har fått betydligt fler kryss i de kommuner jag varit mest synlig i, som Staffanstorp, och mycket färre i kommuner jag inte besökt, som Sjöbo.

Det är också noterbart att antalet kryss är fler från de områden där mina föräldrar, jag och min man, lagt kampanjmaterial i brevlådor.

Allra starkast stöd har jag i Lund där jag bor där 6,77 procent kryssade mig. Inte minst i mina egna kvarter, där jag pratar med människor varenda gång jag går ut med min hund, är stödet för mig starkt.

Inför valet 2018 talades det om att valet skulle avgöras på sociala medier. Ja – sociala medier är en viktig plattform för att nå ut med sitt budskap och för att möta väljare, men man möter inte alla väljargrupper på nätet.

Återigen – det personliga mötet är oslagbart. Ett samtal vid hundrastplatsen eller utanför ICA slår en like på Facebook varje gång.

Denna iakttagelse säger också något om svårigheten att ta sig in via kryss i större valkretsar. Det är helt enkelt inte fysiskt möjligt att hinna möta så många väljare som krävs för att nå fem procent i stora valkretsar.

Nu tar jag plats i Lunds kommunfullmäktige och ser fram emot att syssla med lokal politik de närmaste fyra åren. 2022 är det val igen och då gör jag ett nytt försök!