Politik är inte bara att vilja. Det är också att välja – och när resurserna inte är oändliga måste vi bestämma vad och vems behov vi ska prioritera.

Det vet varenda vuxen människa som har en privatekonomi, och det är den krassa verkligheten för landets kommunpolitiker.

Pengarna räcker inte till allt. Därför måste politiker välja och fatta beslut, också obekväma beslut, beslut som inte gillas av alla.

Anvisningslagen som klubbades igenom 2016 har försatt många av landets kommuner i en svår situation där de tvingats agera på sätt som inte omfamnas av alla.

Varje kommun tilldelas sin beskärda del av flyktingar, oavsett om det finns bostäder, plats på daghem och skolor, möjlighet till arbete eller utbildning, eller inte.

Över femtio av landets kommuner har sett sig tvungna att använda skattemedel för att köpa bostäder åt de flyktingar som staten tilldelat dem – något som, med all rätt, upprört många.

Andra kommuner har byggt modulhus eller hyr in de nya kommuninvånarna på hotell eller vandrarhem. Inte så ekonomiskt det heller.

Det finns dock exempel på kommuner som satt en ära i att försöka hantera kommuninvånarnas pengar på ett mera ansvarsfullt sätt.

Staffanstorps kommun har valt att bara ta emot flyktingar när det faktiskt finns en hyresbostad att erbjuda. Detta, i mitt tycke föredömligt ansvarsfulla agerande, har dock också väckt negativa reaktioner.

Föga förvånande tröttnade migrationsverket på Staffanstorp – och uppmanande i slutet av förra året de nyanlända som, enligt anvisningslagen, ska bo i Staffanstorp att åka till kommunen, knacka på dörren till kommunhuset och kräva någonstans att bo.

Ställda inför detta faktum löste Staffanstorp kommun den akuta situationen genom att köpa in sex vinterbonade husvagnar.

Dessa placerades på kommunens mark i utkanten av samhället, en servicevagn med toalett, dusch och kokmöjligheter ordnades också fram.

Inte lyxhotell direkt, men ändå helt acceptabelt för en kortare period. Inte minst om man bor där på andras bekostnad.

Den mediala uppmärksamheten kring detta har haft en ytterst indignerad underton, och man kan konstatera att det inte är lätt att vara kommunalpolitiker och försöka lösa en hopplös situation, en situation som man inte har orsakat själv och som man sannerligen inte har bett om.

Köper man dyra bostadsrätter gör man fel – är man sparsam och försöker lösa situationen på ett mer ekonomiskt sätt är det ännu mer fel. Själv förordar jag Staffanstorpsmodellen.

Jag anser att den som använder skattemedel för att köpa bostadsrätter åt människor som inte kan ordna eget boende agerar djupt oansvarigt.

Jag tror inte heller att det gagnar individens egen företagsamhet att få allt serverat.

Skulle jag vilja bo i en husvagn på en åker utanför Staffanstorp? Nej, inte om jag kunde välja.

Men – om man inte har någon egen inkomst eller sparade slantar får man faktiskt hålla tillgodo med vad som erbjuds, och anstränga sig för att försöka lösa situationen till det bättre på egen hand.