Nätkampanjen #metoo är i rullning. Hashtag-aktivisterna lajkar, lättar sina hjärtan, skickar styrkekramar och känner sig allmänt engagerade. En och annan tröstas av att veta att den inte är ensam om sina upplevelser, men gör #metoo världen bättre?
Om man brinner för en fråga, varför inte engagera sig även i verkliga livet?
Mängder av föreningar och organisationer behöver volontärer men hashtag-aktivisten är ju upptagen med att tysta oliktänkande på instagram och har inte tid.
En hashtag-kampanj på sociala medier är en stark kraft som kan få en del att känna sig uppmanade att berätta om sexuella övertramp eller rena övergrepp.
Det kan vara skönt och befriande för stunden men när kampanjen efter ett par veckor ebbar ut – liksom de virtuella ryggdunkarna – står man plötsligt ensam med sina avslöjanden.
Så finns alla de som inte känner igen sig i beskrivningen av världen som en plats full av sexuella predatorer.
Är jag en dålig medsyster som undgått sexuella överträdelser eller inte uppfattar den objudna smekningen som ett övergrepp?
Är jag en svikare om jag tycker att det bara är härligt att min kille utan att fråga hånglar upp mig när jag står och diskar? Sviker jag kvinnosaken om jag inte har något emot att min partner ligger med mig när jag sover?
Är jag en dålig feminist om jag längtar efter att främlingen utan att fråga stjäl en kyss? Är det fel på mig om jag gillar män som tar initiativ och blir fullständigt avtänd om de först frågar om lov?
#metoo ställer även krav på männen att ”erkänna”. Många killar slår knut på sig själva för att hitta någon petitess som de kan bikta sig för och vinna kvinnlig sympati.
Somliga är nere på ”dra flickor i håret på lågstadiet”-nivå i brist på verkliga övertramp medan de verkliga rötäggen givetvis inte ens har märkt kampanjen.
Det som många klassar som övergrepp kanske bara är allmän mänsklig klumpighet. Folk kan ju inte ens stå i kö, åka tåg eller skriva arga lappar utan att trampa varann på tårna.
Varför förväntas de då vara snillen vad gäller fysisk kontakt, särskilt i berusat tillstånd? Plötsligt slår #metoo fast att klumpigheten är ett stort samhällsproblem – och i samma stund förminskar man grova sexuella övergrepp.
Den som avvisar förklaringsmodellen att alla kvinnor har varit med om sexuella trauman på grund av ett strukturellt patriarkalt förtryck, eller påtalar att kvinnor visserligen känner sig mer otrygga men att män i mycket större utsträckning faktiskt råkar ut för obehagliga och farliga händelser, får hela svärmen hashtag-aktivister mot sig.
Lyssna i stället respektfullt till alla – även till dem som är rädda att #metoo framställer alla män som sexualförbrytare, sprider rädsla för sexuella övergrepp, försvagar kvinnor och skapar hysteri.
Om kvinnor i stället för att erkänna sin styrka och makt ständigt definierar sig som offer kommer varenda blick att klassas som övergrepp.
Vad vinner samhället och kvinnokampen på det?
Men ingen skada skedd, om en vecka engagerar vi hashtag-junkies oss i något annat.