CENTERPARTIET Att Centerpartiets valberedning idag lät meddela att man föreslår Annie Lööf till ny partiordförande ställer partiet inför en stor risk att få en partiledare med synnerligen unkna människo- och samhällsideal. Man riskerar också ett cementerande av den nyliberala strömkantring partiet genomgick under Maud Olofsson. Därför borde de riktiga centerpartisterna se till att någon annan än denna nyliberala egoismens Stureplansmegafon blir vald till partiledare, skriver Lars Pålsson Syll, professor i Samhällskunskap.
Centerpartiets valberedning lät idag meddela att man föreslår Annie Lööf till ny partiordförande. Mycket talar således för att Lööf blir vald till centerpartiets nya ledare vid stämman den 22-25 september.
Detta är mycket olyckligt. Blir valet av innebär det i så fall ett cementerande av den nyliberala strömkantring partiet genomgick under Maud Olofsson.
Precis som USA:s förre riksbankschefAlan Greenspan och libertarianen Johan Norberg,hyllar Annie Lööf den fullständiga och iskalla egoismens företrädare framför alla andra – Ayn Rand.
Att välkända nyliberaler som Greenspan och Norberg vurmar för Ayn Rands övermänniskoideal är kanske inte så förvånande. Att Annie Lööf också gör det och kallar Rand ”en av 1900-talets största tänkare” kanske förvånar en del. För mig är det bara ytterligare en bekräftelse på vad vi forskare kunnat visa varit på väg i centerpartiet under det senaste decenniet.
I takt med att moderaterna under Fredrik Reinfeldt rört sig mot den politiska mitten har centerpartiet under Maud Olofsson rört sig lika tydligt åt höger. I dag är det centerpartiet som är högerpartiet. Och ett nyliberalt sådant.
Under Maud Olofssons partiledarskap har centerpartiet genomgått en nyliberal utveckling utan motstycke. Förr var det jordbruk, kärnkraft och decentralisering som partiet profilerade sig kring. Nu är det kraftiga skattesänkningar, marknadshyror och ifrågasättande av svensk arbetsrätt och fackföreningar som gäller. Och genomgående är det nyliberala argument som ligger till grund för politiken.
Det nya centerpartiet har till och från diskuterat möjligheten av att ersätta den svenska socialpolitikens grundpelare – inkomstbortfallsprincipen – med ett system byggt på vad man kallar ”grundtrygghet”. Vad den typen av socialpolitiska system leder till hade vi under många år möjlighet att studera i USA. De utan resurser hänvisades till undermålig vård och omsorg utan tillräckligt försäkringsskydd och låga ersättningsnivåer. Det är vad som döljer sig bakom blomsterspråket. Detta är ingen ny politik. Det är samma gamla unkna manchesterliberala syn som styrde svensk välfärdspolitik fram till 1930-talet.
Ser man på den nyliberala idétraditionen så har man där alltid varit nogsam med att inskränka definitionen av människors rättigheter till att nästan uteslutande handla om äganderätt och rätten att sköta sig själv. Rätten till välfärd lyser fullständigt med sin frånvaro.
Frihet blir här mest en fråga om frånvaro av inblandning från samhällets sida. Kanske är detta frihet för marknadens övermänniskor. Men för alla oss andra som inte accepterar nyliberalismens omvärdering av alla värden? För alla gamla, sjuka och fattiga?
Var det verkligen en frihetsinskränkning som gjorde det möjligt för den fattige arbetargrabben från Kirseberg att via en frikostig utbildningspolitik bli dubbeldoktor och professor? Utgör det verkligen en frihetsinskränkning för uteliggarna om kommuner försöker förse dem med hyggligt boende? Och är det verkligen en frihetsinskränkning för vanligt folk att ha hyresrätter som gör det möjligt också för dem att bo centralt utan att betala skyhöga marknadshyror? Är det inte i själva verket mer troligt att deras verkliga frihet ökar och att de känner tacksamhet och stolthet över de som en gång byggde upp det välfärdssamhälle som Maud Olofsson och Annie Lööf är ute efter att rasera.
Är Ayn Rands unkna iskalla egoism verkligen det stoff vanliga centerväljares drömmar är gjorda av? Jag hoppas och tror inte det. Vi ve var vi har Annie Lööf. Därför borde receptet också skriva sig självt för riktiga centerpartister –att se till att någon annan än denna nyliberala egoismens Stureplansmegafon blir vald till partiledare. Med valberednings förslag är risken nu stor att partiet får en partiledare med synnerligen unkna människo- och samhällsideal.