ANTIRASISM I Sverige är det tyvärr din bakgrund och din hudfärg som avgör huruvida du har rätt att uttrycka din åsikt eller ej.

Kan en ”väldigt vacker, väldigt välklädd, akademiker, jurist, som är vit, kristen, europé” ha åsikter gällande rasism? Eller är diskussionen förbehållen enbart den som upprätthåller myten om den invandrade som ett offer? Det sistnämnda är väl dessutom rasism, om något.

I går deltog jag, mot bättre vetande, i P1 Debatt – en av Sveriges Radios stora satsningar under valåret. ”Hur mycket rasism tål Sverige?” frågade sig programledaren och moderatorn Alexandra Pascalidou. Samma programledare som senare, med citatet ovan, effektivt bekräftade utgångspunkten för mina argument.

I Sverige bedöms du inte mot basis av dina åsikter och argument. I Sverige är din bakgrund, och numera skrämmande nog också din hudfärg, det som avgör huruvida du har rätt att uttrycka din åsikt eller ej.

Antirasister och rasister gör numera gemensam sak i att dela upp människor efter hudfärg, den som vägrar infinna sig i denna ordning hånas och reduceras offentligt. Med andra ord konstrueras en uppdelning mellan människor som utgår från samma idéer som den antirasistiska kampen syftar till att utplåna.

Jag tror inte på strukturella eller kollektiva förklaringsmodeller, inte när det kommer till rasism, inte när det kommer till könsmaktsordningen. Däremot råder ingen tvekan om att kvinnor och utlandsfödda diskrimineras.

I min värld är det dock lika allvarligt att också män diskrimineras eller att utlandsfödda är rasistiska mot andra utlandsfödda eller mot svenskfödda, för den delen. Den som ser världen med strukturdimmern påslagen missar allt som faller utanför de inövade ramarna varigenom problemen förenklas och möjligheten att finna konstruktiva lösningar begränsas.

Diskussionen om rasism behöver nyanseras och begreppen definieras, allt annat riskerar enbart att spä på debatten om debatten om debatten. Det är också avgörande att de som bjuds in för att samtala väljs ut utifrån övervägda ställningstaganden och värderingar, inte något så diffust och irrelevant som (etnisk) grupptillhörighet.

Men det är inte enbart programledarens dogmatiska hållning som skrämmer. När Rättviseförmedlingens nyvalda ordförande rekommenderar människor att börja räkna på sina arbetsplatser och därigenom summera hur många som inte har svenskklingande efternamn mår jag uppriktigt sagt illa. När får den utlandsfödde bli svensk i ett samhälle där man räknas som siffror i en tabell, en representant för något mer än sig själv?

Kommer mina barn att ses som svenskar eller som invandrare om de behåller mitt efternamn, och är det upp till några självutnämnda rättviseapostlar att definiera människor baserat på deras efternamn eller hudfärg?

Det är skrämmande att följa hur utvecklingen mot diskriminering gått från att vi inte ska göra skillnad på människor utifrån deras hudfärg till att i dag bygga just på definitioner av ”vita” och ”icke-vita”.

Slutligen är det beklagligt att Sveriges Radio misslyckades med att ta sig an några av samtidens viktigaste frågeställningar. Vem som gynnades av gårdagens debatt förblir en gåta för mig.