Vilka korkade tips så kallade bantarexperter än kan tänkas komma på gäller nu och framgent den eviga sanningen: Vikten = intag minus utgifter.

Forskare må förpacka detta i tjusig vetenskaplig terminologi, som att kalla bantning för ”induktion av negativ energibalans” – men det betyder i alla fall samma sak.

Så varför skulle inte en semla på futtiga 500 kalorier kunna inrymmas i vår energibudget?

Det är ju det samlade intaget över tid, som ger oss den vikt vi ska kånka på.

En macka mindre till tisdagsfrukosten, lite mindre potatis och sås till lunchen eller en rimlig portion bruna bönor och fläsk  – vår klassiska tisdagshusman – så har det bums blivit plats för semlan utan uppgivenhet och skuld.

Att röra på sig är naturligtvis också smart, men dessvärre är kroppen så energismart konstruerad, att det krävs en massa aktivitet om man bara med motion ska förbränna sin semla.

En dryg timmes joggning behövs, och den sexualakrobat, som tror sig kunna förbränna semlan genom upphetsande aktiviteter i sänghalmen kommer att bli besviken – så mycket orkar ingen, vilka casanovatalanger de än skryter med!

Semlan platsar nog inte i någon av modedieterna.

För GI-entusiasten är det för mycket snabba kolhydrater, för stenåldersätaren för lite fiber. För LCHF-freaken är det för lite fett trots grädden, men 5:2-bantaren kanske skulle gilla läget och använda en av 2-dagarna till sin semla. Fast hen blir rätt hungrig efter ett tag…

Fortfarande gäller den till leda upprepade ramsan att man kan äta allt – men inte alltid!

Och är det är fest, så är det faktiskt FEST!!!! Någon har sagt att hen inte tänker leva trist och taskigt bara för att glida ner i graven med normala blodvärden.

Det gäller att optimera sina kaloriska excesser så att vi inte får tillvaron fördärvad av fetmans trista följeslagare ledbesvär, diabetes, hjärtkärlsjukdom och cancer, men samtidigt njuta av bordets fröjder och hålla i god form loppet ut.

I dessa tider citeras gärna det oblida öde som drabbade vår kung Adolf Fredrik, som i februari 1771 åt ihjäl sig på semlor. Kungen hade planerat sin måltid väl och förflyttat sig till Ulriksdal, där hans franske kock hade utlovat hetvägg med mandel, kanel och varm mjölk.

Drottningen deltog ej i måltiden och mådde enligt uppgift inte bra.

Huruvida detta ledde till att kungen tryckte i sig hennes ranson framgår ej. Men att bara skylla dödsfallet på semlor är oschysst.

Kungen hade nämligen bottnat med ostron, hummer, böckling, kött, rovor, surkål och toppade sedan, enligt uppgift med 14 semlor.

Några timmar efter middagen fick han sitt slaganfall och dog.

Men en futtig semla på fettisdagen kan ju aldrig vara fel….