Det har blåst rejält kring den omstridde Örebropolisen Peter Springare. Under några veckor har han på sociala media blivit polisen som sagt ”sanningen om kriminella invandrare”.
Och i ett Facebookinlägg från den 8:e mars, skriver han att hans försök att göra Sverige till ”bättre att leva i” kommer att leda till att ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten”.
Åsikter som väckt skarpa reaktioner, men Peter Springare har också många anhängare. Facebookgruppen ”Stå Upp För Peter Springare” har idag närmare två hundra tusen medlemmar.
Men vad är det han skriver egentligen?
I det långa inlägget från den 8:e mars driver Springare tesen att ”våra etablerade politiker måste ut på banan och ta makten över frågan (den dysfunktionella invandrings- och integrationspolitiken) och avväpna de polariserade krafterna på den yttersta vänstersidan respektive höger”.
Detta är en viktig tes för Springare som vill ”försöka göra Sverige bättre att leva och utvecklas i för alla, både infödda ’svenskar’ och invandrare”.
Det är ett legitimt argument. En person tycker sig ha funnit tydliga tecken på att invandrings- och integrationspolitiken är dysfunktionell, och vill diskutera möjliga åtgärder.
Men när man läser vidare försvinner möjligheten att förstå Springares inlägg som ett bidrag till en god diskussion.
En grundsten inom retoriken är att våra språkval påverkar vår verklighetsuppfattning.
När vi börjar tala om personer/grupper som vänner eller fiender påverkas också vår benägenhet att handla utifrån dessa språkval.
Därför blir det obehagligt när Springare svepande, utan exempel, skriver att han vill ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”.
Det som är sorgligt med polariseringen Springare ger uttryck för, är att världen i högre utsträckning beskrivs som svart eller vit.
”Antingen är ni med oss i kriget mot terrorism, eller så tillåter ni mördardiktatorer med massförstörelsevapen”. Finns det några som ”förpestar med sina abnorma agendor”, ja, då finns det knappast något skäl att ta dem på allvar.
Springare är inte ensam om att vara ett tydligt uttryck för den så kallade hatretoriken. Trump är ett tydligt exempel, men också Duterte, Erdogan, Putin, Ungern, vissa SD-aktörer med flera.
De kan ses som urtypen för en icke-lyssnande kommunikation. Som alltså bidrar till en ökad polarisering.
Det gamla ordspråket ”Tala är silver, tiga är guld” handlar om att vi också ska lyssna på andra. Också sådana som tycker sig se tecken på att vi har en dysfunktionell integrationspolitik.
Detta tror jag att retoriken kan hjälpa till med, genom att träna på att lyssna, debatter där man måste förbereda sig för att tala för båda sidor, genom att göra vederläggningar och bekräftelser av samma argumenterande text, genom att återge en och samma berättelse ur många olika perspektiv.
Genom sådana övningar, utifrån den teoretiska grundhållningen att det enda vi kan veta om verkligheten är vår mänskliga uppfattning – inte hur något egentligen eller faktiskt är, är min förhoppning att färre och färre människor kommer att vara tvärsäkra på att just deras uppfattning är den enda riktiga och att alla som inte tycker som dem är fiender eller dumma i huvudet.
Om det skulle vara fallet skulle världen tveklöst bli en bättre plats med mindre tal om att utrota vissa journalister, och kanske rent av mindre krig, våld, hat eller mobbning.