I morgon (onsdag 29 mars) ska det sättas upp ett stort hakkors i trä utanför Sjöfartsmuseet i Göteborg. Ett stenkast från där jag bor. 70 år efter Förintelsen ska jag som judisk göteborgare få ”äran” att bevittna hakkorsets återkomst i det offentliga rummet.

• När jag går och handlar i mataffären på Stigbergstorget.
• När jag åker förbi med spårvagnen på väg till min kompis på Mariaplan.
• När jag ska köpa skivor på Bengans eller gå på konsert på Oceanen.

Då kommer jag tydligt att påminnas om de gånger jag fick klottrat symbolen på mitt skåp i högstadiet eller den gången när det nynazistiska gänget målade ett hakkors på min judiska kompis husvägg.

Jag får en obehaglig klump i magen bara av att tänka på det.

Jag tänker också på min farfar som överlevde Förintelsen och som hoppades att han aldrig mer skulle behöva se nazisternas symbol i offentligheten igen.

Jag tänker på min mormor som flydde i en liten fiskebåt över Öresund när nazisterna marscherade in i Köpenhamn med sina kängor och den hakkors-prydda flaggan i händerna.

Jag tänker på hur farfar och mormor känner sig över detta. Hur andra judiska göteborgare eller andra göteborgare med anknytning till Förintelsen känner sig.

Jag är inte ensam om obehagskänslorna. 

Göteborgs stad väljer att sanktionera och offentligt exponera oss judiska göteborgare för hakkorset, som symboliserar den kraft som försökt och fortfarande försöker utrota oss.

Vi är ungefär 5 000 judiska göteborgare. Ska vi som minoritet riskera att må dåligt och känna oss traumatiserade varje gång vi passerar den här platsen i vår hemstad?

Detta till förmån för en enskild konststudents reaktion mot placeringen av ett objekt på Sjöfartsmuseet.

En sak vore om det här hakkorset placerades inne på museet. Då skulle vi aktivt kunna välja om vi vill se det eller inte. Nu är det inte så.

Placeringen är helt offentlig och det är sak samma att det finns ett en liten metallplatta framför med en förklaring på. Skadan är redan skedd i och med symbolens offentliga närvaro.

Det hela gör mig ledsen och besviken Göteborgs stad. Ska så många kommuninvånares välbefinnande och oro stå tillbaka för ett enskilt studentkonstprojekt? Det är oproportionerligt. 

Jag vill klargöra att jag genom detta inlägg inte på något sätt försöker dra gränser mellan bra och dålig konst. Jag försöker inte heller debattera vart yttrandefrihetens gränser går i detta fall. Det överlåter jag till rättstillämpningen.

Jag kan bara konstatera att jag är bedrövad över att min hemkommun sanktionerar uppförandet av ett stort offentligt hakkors i stadsrummet, oavsett motiven bakom.

Det får mig och många, många andra göteborgare att må väldigt dåligt. Då tycker inte jag att något annat borde spela så stor roll i sammanhanget.

...

Fotnot: I Opinion live den 30 mars 22.00 i SVT 1 debatteras frågan.