Bäste Jonatan,
Först och främst vill jag säga att jag delar ditt hopp om fred och försoning. Jag hyser den största respekt för ditt arbete att genom konsten och teatern skapa en dialog och läka de sår som konflikten åsamkat såväl palestinier som israeler.
Jag respekterar också din önskan att vara rättvis mot det som du en gång betraktade som ’den andra sidan’. Glöm bara inte att vara rättvis också mot Israel!
Liksom du är jag fullt på det klara med att långt ifrån alla palestinier vill ’kasta judarna i havet’, som du skriver i din debattartikel på SVT Opinion.
Problemet är bara att de moderata och fredsvänliga krafterna inte har någon röst och inte ges något utrymme.
Här visar sig också den tragiska skillnaden mellan det pluralistiska israeliska samhället och de villkor under vilka palestinierna och de arabiska grannländernas befolkningar lever.
Du talar om israeliskt ”apartheidstyre”. Definitionen av apartheid är ogrundad, negativ särbehandling av olika medborgargrupper i samma land. Israel är i själva verket motsatsen till allt detta.
Israel är det enda demokratiska och pluralistiska samhället i Mellanöstern. Här delar alla etniciteter och religioner samma medborgerliga rättigheter, samma arbetsplatser, i hög grad samma liv.
Israels minoriteter är fullt parlamentariskt representerade, också av egna partier som inte sällan kan framföra mycket skarp kritik.
De arabiska medborgarna i Israel uppgår till 20 procent.
För att ta ett mycket viktigt exempel är de arabiska kvinnorna i Israel både bättre utbildade, emanciperade och integrerade på arbetsmarknaden än sina systrar i något annat land i Mellanöstern.
77 procent av de arabiska medborgarna i Israel säger i själva verket att de hellre bor i Israel än i något annat land i världen.
Så här veckan efter Pride-paraden kan det vara värt att skänka en tanke åt HBTQ-frågorna.
Israel är ett av de länder som kommit längst i världen på detta område, och det var med stolthet som jag också här på ambassaden hissade Pride-flaggan.
Den banbrytande konferens för lesbiska arabiska kvinnor som häromåret anordnades i Haifa hade inte kunnat äga rum vare sig på de palestinska områdena eller i något arabland.
Jag förstår emellertid att du refererar till situationen på Västbanken och i Gaza.
Utan tvivel skapar konflikten en svår situation där.
För den tragedi vi nu ser utspela sig i Gaza bär emellertid Hamas det fulla ansvaret – Israel drog sig helt tillbaka redan 2005. Vad Västbanken beträffar administreras den av den Palestinska Myndigheten, i förhoppningen att fredsförhandlingar skall leda fram till en palestinsk stat.
Men låt oss återvända till fredsrörelsen. I Israel är den röststark och livaktig, ofta oerhört kritisk – så som det anstår en öppen demokrati som trots mångårig konflikt är engagerad i en intensiv och förutsättningslös debatt kring alla viktiga vägval.
Jag hoppas att ditt arbete i Jenin kan tjäna som en balans mot den intolerans och det hat mot både israeler och judar som alltför ofta sprids genom media och skolor på de palestinska områdena och utgör ett av de allra viktigaste hindren för fred och försoning.
Ändå sedan Israel år 1947 antog FN:s delningsplan för en judisk och en arabisk stat i det brittiska Palestina-mandatet – Israels arabiska grannar svarade med att förklara krig – har Israel gång på gång i fredsförhandlingarna med palestinierna visat sig berett att göra mycket långtgående eftergifter för fred.
På palestinsk sida har emellertid tragiskt nog det ledarskap saknats som är nödvändigt för att uppnå en verklig fred.
Jonatan, du är fortfarande ung – men jag hoppas och tror att inte bara du utan också jag får uppleva den dag då det blir fred mellan israeler och palestinier. Jag hyser för egen del inget tvivel om att den dagen måste komma!
Du är mycket välkommen att besöka mig här på ambassaden när du kommer till Stockholm – jag ser fram emot att få träffas och samtala!