Edward Snowdens avslöjande har påmint oss alla om digitaliseringens baksida. Frågor om övervakning, säkerhet, integritet, informationsfrihet, pressfrihet, källskydd och mänskliga rättigheter lyftes fram.
Snowdens avslöjande visar vilken makt den som kan digital kommunikation får. Om vi inte alla skaffar oss den kompetensen kommer vi att bli förlorare. Vi ser redan nu en klasskillnad växa fram.
Mellan de som kan till exempel kryptering och därmed kan skydda sig själva. Och de som aningslöst ger ifrån sig all data under devisen ”men jag har ju inget att dölja”.
Vi visste egentligen rent logiskt det Snowden berättade, att tekniken gör det möjligt att kartlägga andra. Han visade att det inte bara var diktaturer som använde tekniken på det sättet.
Nationella säkerhetsmyndigheten, NSA, sysslade med globalt nätspionage och avlyssnade allt och alla. Från privatpersoner till andra länders regeringar på högsta politiska nivå.
Dessutom hade de avlyssnat ett antal EU- och FN-institutioner samt ett 30-tal politiska ledare. Snowden avslöjade massövervakning.
Uppenbart är att avlyssnandet fortsätter. Bara ännu mer dolt. Det är en av vår samtids största ödesfrågor att förstå konsekvenserna och agera utifrån det Snowden visat.
Journalisten Glenn Greenwald menar att NSA ägnade sig åt ”en eliminering av privatliv”.
Detta berör alla privatpersoner som använder telefonen eller internet och borde vara högst upp på agendan för alla teknikföretag, myndigheter och alla som använder sig av insamling av data. Varför är det inte så?
Tystnaden i den svenska debatten beror på okunskap. Vad som behöver göras eller görs är fortfarande otydligt. Lika oklart som vilka som övervakats och varför.
Och vilken roll spelade till exempel Facebook, Google och andra egentligen i den data NSA kommit åt?
Och vad betyder det för Sverige och vilken roll spelade Försvarets radioanstalt, FRA? Svenska politiker borde varit mycket intresserade av att få veta vad FRA hade samlat in och vad de gjorde med den.
Allmänheten har rätt att veta hur datan används, vilka riktlinjer för användande som finns och helt enkelt vad FRA gör med informationen.
Teknikföretagen å sin sida borde nu vara tydliga med hur de avser att jobba med de frågor Snowden väckt.
Snowden ville genom sina avslöjanden att vi skulle reagera över massövervakningen. Han ville förhindra en utveckling som öppnar för förtryck när allt samlas in på ett oreflekterat sätt och med en såpass dålig tillsyn.
Svaga system utan kontrollpunkter. När vi närmar oss 2015 bör vi i Snowdens anda uppmana alla som har som några som helst uppdrag att skydda andra människor att ta ett stort digitalt ansvar. Oavsett om man är advokat, läkare, journalist, utredare eller revisor, som Snowden säger.
Lagstiftningen måste anpassas utifrån en digital verklighet. Det behövs akut folkbildning runt hur man lär sig kryptering och andra säkerhetsåtgärder.
Snowden kan fungera som förebild för civilkurage vilket alla som arbetar med datainsamling behöver när beställningarna kommer. Ingen ska agera slentrianmässigt när det gäller datainsamling. Det finns lagstiftning och mänskliga rättigheter att ta hänsyn till.
Det här är akuta frågor i en tid då ”öppen data” och ”big data” och annan datainsamling ses som positiva.
Större vikt behövs också läggas vid att analysera konsekvenserna av att den inbyggda trögrörligheten som tidigare skyddat individer blir digitaliserade.
Fler måste precis som Snowden reagera när datainsamlingen inom nya tjänster kränker integriteten, bryter mot mänskliga rättigheter och når nivåer av farlig insamling mer än nödvändig.
Bara för att man kan är det inte alls säkert man ska. Det har Edward Snowden lärt oss.
2015 är det dags att agera utifrån den kunskapen.