Ett tidningsklipp från 1952 har cirkulerat i sociala medier den senaste tiden. Här beskrivs hur ett par Malmöbagare som börjat sälja semlor redan i januari har upptäckts av polisen och bötfällts.

”Fastlagsbullar får man inte äta när som helst, utan endast på tider som jordbruksnämnden (!) fastställer, och denna institution ska även prissätta bullarna”, skrev Göteborgs-Tidningen.

Numera har reglerna kring det hela lättats, men det finns ändå få saker som allmänheten älskar att reta sig på som bagerier som börjar sälja semlor tidigt. Många drar igång redan på annandag jul till traditionalisternas förtjusta bestörtning.

Här finns goda chanser att inför alla och envar deklarera att man minsann håller på sig till fettisdagen. Jag imponeras av de som har sådan karaktär, det är trots allt en fin tradition som skulle förtas om semlor såldes året runt.

Men herregud, det är så fruktansvärt gott att jag själv omöjligt skulle kunna hålla mig till ett par ynka semlor om året.

Har jag lite vetedeg över mitt i sommaren finns det ingen anledning att baka något annat än semlor av den. Smakar minst lika bra i solen!

Det tacksamma med semlan är att det finns så mycket att reta sig på.

Vi som älskar att njuta dem med varm mjölk förfasas över alla som torräter dem, medan torrätarna inte kan förstå hur någon kan vilja äta en semla som en svampig mjölksoppa.

De som vill ha lite grädde på sin semla äcklas av höga gräddtorn, och de som blandar mandelmassan med inkråmet kan inte förstå hur någon kan lägga en hård klump mandelmassa på sin fastlagsbulle.

Och priset, självklart kan man alltid reta sig på priset.

Mest upprörande är förstås när någon gör nyskapande varianter av semlan. Förra julen väckte en livsmedelsbutik anstöt när det sålde adventlor, traditionella lussebullar fyllda med grädde och mandelmassa.

Och i Stockholm har nu semmelwrapen lanserats , en skapelse där tunn vetedeg omsluter mandelmassa och vispgrädde och viks ihop till en behändig wrap.

Den ryktas vara riktigt god och har fått stort genomslag, men min enda invändning är att tanken bakom är att man ska kunna äta den i farten. Att trycka i sig så pass mycket grädde på språng känns lite lätt osmakligt.

Det som semmeltraditionalisterna inte verkar förstå är att semlan inte ständigt har sett likadan utan, utan har tillåtits evolvera över tid. Ska man uppröras över saffranssemlor bör man vara medveten om att fastlagsbullar smaksatta med saffran bakades redan för ett par hundra år sedan.

Semlor fyllda med mandelmassa förekom inte förrän senare delen av 1800-talet, och den vispade grädden blev vanlig först på 1930-talet.

Dessförinnan fick man hålla till godo med kumminkringlor som fastlagsbröd.

Däremot håller jag med om att semlan i sin nuvarande form är fantastisk och till synes fulländad.

Själv har jag gjort många märkliga varianter, allt från banansemlor med kokos till chokladsemlor, macaronsemlor och hallonsemlor, men inget kommer ens i närheten av semlan som vi numera avnjuter den.

All heder åt dem som gjort den till vad den är!