Föreställ dig följande. Du jobbar som förskolelärare på en förskola i Sverige. En morgon kommer Maja, två år gammal, till dagis med sin nya blåa klänning som hon har valt alldeles själv.

”Vad fin du är!” utbrister du.

När Majas mamma kommer och hämtar sin dotter senare på eftermiddagen ber hon att få tala med dig i enrum. Där läxar hon upp dig. Hon säger att du måste sluta kalla Maja fin, eftersom det signalerar att utseende är viktigt.

Hur sjukt det än låter, så är exemplet inte påhittat. Jag har på senare tid vid flera tillfällen träffat föräldrar som konsekvent undviker att kalla sina barn fina. Föräldrar som aldrig talar om för sina barn att de är de finaste eller sötaste de vet.

Och inte nog med det: de tar för givet att andra vuxna i barnets närhet ska anpassa sig till deras övertygelse om att det alltid är fel att kommentera ett barns utseende.

Hallå, du förstör ditt barns liv! vill jag bara skrika. Barn är inte dumma, de hör såklart att andra barn får komplimanger för sina kläder, sin frisyr eller sin ögonfärg.

Att vara den som inte får höra det, inte ens av sina föräldrar, måste kännas fruktansvärt.

Hur kan då fin vara ett så fult ord? Enligt de här föräldrarna finns det flera problem. För det första befäster och förstärker det stereotyper – flickor får oftare än pojkar kommentarer om sitt utseende.

Jag har själv två barn, en son och en dotter, men har inte upplevt det problemet. Min sjuårige son fick ofta höra att han var fin, av personalen på sin förskola. Både när han kom i ny frisyr och de gånger han hade målat sina naglar i blått och rött nagellack, hans favoritlags färger.

Men okej, vi kan ha haft tur. Det kanske är så att flickors utseende kommenteras oftare än pojkars. Men lösningen kan inte vara att förbjuda ord som fin och söt, och låtsas som att utseende är någonting vi inte bryr oss om.

Istället ska vi naturligtvis jobba för att personalen inte ska göra skillnad på pojkar och flickor.

Jag tror inte att det finns en enda vettig människa som tycker att flickor i prinsessklänning är de enda som ska få höra att de är fina. Alla barn är fina och det ska vi tala om för dem. Såklart.

För det andra verkar de här föräldrarna tro att uppmuntrande kommentarer om utseende leder till att barnen tar skada. Jag har hört hur vissa föräldrar kopplar det till självskadebeteende och till och med till självmord.

Genom att höra att hen är fin tror barnet alltså att utseende är det enda som betyder något. Men vem har sagt att utseende är det enda vi ska ge barnet komplimanger för?

Det är givetvis minst lika viktigt att vuxna också berömmer barnets kreativitet eller talar om att barnet är en snäll kompis.

Jag är ingen psykolog men vet ni vad jag tror är riktigt skadligt för barn? Att aldrig få den där ”Vad du är fin”-kommentaren. Att stolt visa upp sig i sin nya jeans men mötas av mammas och pappas tystnad.

Jag tycker såklart att mina barn är finast i världen, och det tänker jag tala om för dem, varje dag så länge jag lever.

Och jag hoppas att alla förskolelärare i det här landet fortsätter att bekräfta barn genom att ge dem komplimanger, vare sig det handlar om en fin klänning eller om att de är duktiga på att bygga med klossar.