Idag är det fyra år sedan den där overkliga dagen, då terrorismen drabbade Norge. Dagen då vackra Utöya blev ondskans plats på jorden.
Själv minns jag exakt de där timmarna när meddelandena från medlemmarna i SSU nådde mig, om att våra vänner i systerorganisationen AUF befann sig i livsfara.
Flera av vännerna i AUF hade då via sms meddelat omvärlden vad som hände på ön. När jag förstod allvaret kände jag kalla kårar av fasa och hjälplöshet.
Fortfarande idag är det lika overkligt att förstå att det finns människor som iskallt avrättar barn och ungdomar. I skrivande stund har terrorismen nyss drabbat politiskt aktiva studenter i Suruc, Turkiet.
Mardrömmen spelas på nytt upp, fast i en annan del av Europa. Nya föräldrar, släktingar, lärare och vänner upplever fasan av att förlora sina ungdomar, sitt hopp och sin framtid.
Terrorn på Utöya förändrade oss i Norden. Oskulden försvann. Terrorismen slutade att vara ett abstrakt fenomen. Den kunde från den dagen slå till i vilken lugn idyll som helst.
I Sverige förändrades säkerhetsmedvetandet också hos ungdomsförbund inför politiska kongresser och läger.
Inför större politiska samlingar, som den i Almedalen, är vi numera fler som inte kan låta bli att analysera säkerhetsläget och fundera på faran med att samla så många människor för politiska möten.
Rädsla är ingen bra drivkraft i samhället. Den förlamar, utestänger och skapar murar mellan människor. Samtidigt är rädslan inte alltid något man kan välja bort. Den kan finnas där, oavsett hur stark vår önskan är om motsatsen, om det varma och öppna samhället.
Själv kan jag känna den ila till i kroppen om jag, i en politisk miljö, plötsligt hör ett oväntat ljud eller en plötslig aggression.
Min övertygelse är ändå att vi inte får låta den styra, varken vårt politiska mod eller vår önskan att samlas i gemensamma aktiviteter.
Vi måste behärska och tygla vår rädsla så att den inte får kraft att förändra samhället. Då har terroristerna lyckats uppnå sitt syfte.
Idag ska jag framförallt minnas de ungdomar som inte överlevde. Ingen kan vårda deras minne bättre, eller mer rättvisande, än deras föräldrar, syskon och vänner. Mina tankar är därför framförallt hos de anhöriga, vars liv fullständigt förändrades den där dagen.
Själv vet jag bara att jag efteråt, då jag i tidningar och böcker fick ta del av ungdomarnas berättelser, slogs av hur fantastiska dessa ungdomar var. De stod upp för rättvisa och medmänsklighet. De kämpade modigt för varandra.
Flera av de berättelser vi fick ta del av, vittnade om en ung generation som jag önskar hade fått forma vår framtid.
Jag har lovat mig själv att aldrig glömma de viktigaste berättelserna från Utöya, berättelserna om ungdomarnas liv. Minnet av deras politiska iver och engagemang, inspirerar att aldrig låta rädslan överskugga den politiska viljan.
Respekten för deras rättvisepatos, inspirerar att fortsätta kampen mot rasismen och intoleransen.
Det finns dagar när rädslan för terrorn får människor att tveka. Dagar då det förs fram funderingar om det är lämpligt att samlas i för politiska samtal i Almedalen, ha läger på Utöya eller genomföra andra politiska aktiviteter.
Det är inte konstigt att rädslan finns och att samtalet förs om hur säkerheten kan öka, men det är viktigt att rädslan inte får styra politikens inriktning.
För vad skulle nästa steg bli om rädslan skulle hindra oss från att samlas i politiska möten? Vilka politiska aktiviteter skulle i nästa steg skrinläggas, vilka artiklar skulle inte bli författade?
Min oro är att det skulle drabba de aktiviteter som handlat om antirasism eller om flyktingarnas situation. Terroristen skulle ha lyckats.