Dödshjälp – frågan om självvalt livsslut – kommer ständigt upp i debatten, för att sedan lika hastigt försvinna.
Det är som om ledarskribenter och politiker hade så dålig fantasi, att de inte kan föreställa sig hur det är att vara döende i svåra plågor.
Det krävs att cancerpatienter som Harald Norbelie beskriver sin desperata situation på DN Debatt, eller att den ALS-sjuke Ulf Ljungblad berättar om sin rädsla i Läkartidningen.
De allra flesta som dör i Sverige får i stort sett den lindring de behöver. Men några får det inte. Hur många de är vet vi inte. Statistik från Nederländerna talar för en siffra på 2-3 procent. För Sveriges del skulle det motsvara ungefär 2000 fall per år.
Det är främst fyra frågor som bör lyftas fram: palliativ vård, terminal sedering, läkarassisterat självmord och frivillig eutanasi, ofta kallad aktiv dödshjälp.
Att den palliativa vården måste stärkas är en självklarhet. Två former av självvalt livsslut är i princip tillåtna i vårt land: terminal sedering, en lättare form av sövning, samt läkarassisterat självmord. Båda är problematiska.
Patientens inflytande över terminal sedering är oklart, ibland tillämpas det utan patientens tydliga medgivande, ibland begär patienten sövning men nekas.
Läkarassisterat självmord innebär att läkaren utfärdar recept på ett preparat som patienten själv intar. Medhjälp till självmord är inte olagligt – utom för läkare, som kan bli av med legitimationen. Trots detta finns läkare som tar risken och hjälper sina patienter i hemlighet.
Frivillig eutanasi (aktiv dödshjälp) är förbjuden i Sverige men tillåten i Nederländerna, Belgien och Luxemburg.
Fördelen är säkerheten och möjligheten att hjälpa den grupp patienter, likt ALS-sjuka, som kan sakna förmågan att själva ta det sista steget.
Debatten om dödshjälp har likheter med abortdiskussionen. Men det finns också en viktig skillnad. Vid abort står två individers intresse mot varandra, fostrets och kvinnans.
Vid självvalt livsslut är det enklare, då står blott en varelse i centrum, patienten. Den som inte vill ha någon form av självvalt livsslut ska självklart inte få det. Den sjukvårdspersonal som av etiska skäl inte vill delta ska självklart inte tvingas. Problemet kan lösas med en samvetsklausul.
På senare år har patientens självbestämmande givits allt större plats i lagstiftningen. Det finns ingen anledning att självbestämmandet skulle begränsas vid livets slut.
Enligt de mänskliga rättigheterna har varje människa rätt till liv – men det innebär inte att finns en plikt att till varje pris hålla sig vid liv.
Flera enkätundersökningar (till exempel Sifo/Aftonbladet) visar att en överväldigande majoritet av svenska folket ställer sig positiva till självvalt livsslut.
Att politikerna decennium efter decennium ignorerar denna folkvilja är häpnadsväckande.