Beslutet om Vattenfalls försäljning av brunkolet kom med en märklig känsla. Det var som uppladdningen i en spännande film där man tror att hjälten ska göra det rätta mot alla odds.
Men i verklighetens film valde Sveriges regering istället att gå över till den mörka sidan.
Kritiken haglar nu in från både experter, den egna partilinjen och internationella aktörer. Det blir uppenbart att Sverige har missat.
Men även om försäljningsbeslutet var en stor besvikelse, så var det nästan ännu mer häpnadsväckande att höra regeringens undanmanöver.
Som plåster på såren ska det mellan åren 2018 och 2040 köpas europeiska utsläppsrätter för 300 miljoner kronor per år, som sedan ska annulleras.
Tanken är att detta ska sätta igång en snöboll av goodwill bland politiker och näringsliv i EU för att priset på utsläppsrätter ska gå upp.
300 miljoner kanske låter som mycket pengar, men i sammanhanget är det försvinnande lite.
Senaste siffrorna från 2012 visar att handeln med utsläppsrätter i EU då låg på 526 miljarder.
Det här väcker en del frågetecken.
Affären med utsläppsrätter ska ske inom ett system som hårt kritiserats för sin verkningsgrad, inte minst av Miljöpartiet.
När Isabella Lövin vid presskonferensen igår fick frågan hur mycket den här åtgärden skulle öka priset, blev det tveksamma svaret ”inte markant”.
Så varför väljer man att göra den här tveksamma åtgärden, och satsar totalt 6,6 miljarder på ett system man egentligen inte tror på?
De 300 miljoner kronorna kanske motsvarar cirka 10 procent av Sveriges utsläpp idag, men hur ser det ut om två år när priserna på utsläppsrätter förändrats? Om 20 år?
Det hade varit smartare att satsa de 300 miljoner kronorna på politisk lobbying för att försöka förändra systemet för utsläppsrätter, så att det först fungerar med skäliga priser på utsläpp och klimatförstöring.
Att göra detta tveksamma löfte, som inte heller med säkerhet kommer genomföras efter de rödgrönas mandatperiod, framstår snarare som ett slöseri med pengar som kunde investeras i grön teknologi eller skattesubventioner till hållbara näringar.
Var detta smulorna MP fick nöja sig med när beslutet skulle undertecknas?
Och även om löftet skulle uppfyllas står åtgärden verkligen inte i proportion till de utsläpp som Vattenfalls köpare kommer bidra med om de gräver upp allt det köpta kolet.
Frågetecken kvarstår också kring köparen EPH.
Trots att EPH har dömts av EU-kommissionen för försvårande av utredning, att de ägs av brevlådeföretag i Cypern och Luxemburg, att de har en ägare som är känd skatteflykting eller att de uttalat en vilja att se en kolrenässans i Europa, så påstår näringsminister Mikael Damberg (S) att bedömningen är att man inte ser skäl att inte godkänna köparen.
Ingen närmare förklaring gavs vid presskonferensen.
Det hade annars varit ett sätt att avbryta affären för att hitta en snabb gemensam lösning med avveckling tillsammans med tyska staten.
Ägardirektiv eller inte, hade beslutande politiker menat allvar med att avveckla kolet hade man sett till att nödvändiga förutsättningar hade skapats.
Om verkligheten hade varit lite mer som på film så hade den svenska regeringen kunnat slå sig fri från byråkratiska styrdokument, de hade trotsat ägardirektivet och fått med sig folket, visat den påseende omvärlden att man vågar göra något högst ovanligt, inte för att det är politiskt strategiskt utan för att det är rätt.
Istället fick den här historien ett oväntat antiklimax. Men det laddar också för en uppföljare.
I denna uppföljare vill vi se ett Sverige som vågar gå före. Som inte genomför klimatvidriga affärer och som plåster på såren erbjuder falska lösningar.
Sveriges och resten av världens befolkning måste kräva mer. För någon måste våga ta ansvar.