Vi lever i ett överflödssamhälle, med småätande, enorma portioner och snask. Vi äter oss sjuka. U-ländernas matkonsumtion är betydligt mer begränsad än vår – trots det blir deras befolkning oftast äldre om de inte drabbas av sjukdomar. Studier visar att människor nära svältgränsen har bättre cellförnyelse i kroppen. De som påstår att 5:2-dieten skapar ätstörningar vet inte vad de pratar om, skriver Anitha Schulman, inför Debatt kl 22.00 i SVT1.
Jag såg en dokumentär i slutet av förra året, där en snubbe som hette Michael Mosley var med. Jag hade dietmisstrott ett tag och en bloggläsare i England skickade en länk. Jag gillade vad jag såg. Det kändes vettigt. Dels fanns det en massa forskning som tydde på att Mosley hade koll på vad han pratade om. Jag läste även en jättelång artikel i Times som presenterade hela 5:2-dieten mer utförligt.
Några veckor senare var det en annan forskare som besökte TV4 och morgonsoffan och berättade om en forskningsrapport om människorna i de länder där man lever längst. Det handlade om en liten ö utanför Japan samt Sardinien. Enligt forskarna hade de två länderna kosten gemensamt: Fisk och skaldjur. Terrängen var hög och bergig. De levde med mycket motion, hög luft och utan överdriven tillgång på mat.
Studien visade att människor som levde nära svältgränsen utan att svälta hade bättre cellförnyelse i kroppen. Cellerna reparerade de gamla och förnyade sig även oftare. Svältgräns låter såklart bisarrt utifrån ett konsumentperspektiv, men också vettigt kan jag tycka.
På 1930-talet blev det ”trendigt” att motionera. Sjukdomar och psykisk ohälsa har aldrig någonsin legat på så låga nivåer. Sockerforskningen har fortfarande inte bevisat det, men man har hittat många gemensamma faktorer mellan Alzheimers, demenssjukdomar och även vissa cancerformer. Sedan sockret bröt sig in på konsumtionsmarknaden har dessa sjukdomar ökat enormt mycket. I de länder som jag tidigare har nämnt drabbas äldre människor inte i närheten lika mycket av de sjukdomar som vi ser hos våra äldre.
Vi rör oss betydligt mindre idag än vad vi gjorde för bara 20-30 år sedan. Sedan vår värld blev digitaliserad så är vi stillasittande på ett helt nytt sätt än tidigare. Då är det självklart dags att börja se över vår kost. Är tre stora mål om dagen verkligen vettigt? Vi jobbar inte på åkrar, inom industrin eller rent fysiskt i samma utsträckning som tidigare. Då ska vi inte heller äta lika mycket. Dessutom har det stillasittande fredagsmys-samhället fem gånger så stora chips-, godis- och läskförpackningar som vi hade för 20 år sedan. Tallrikar och glas är stora som dasslock. Då måste vi fråga: Varför äter vi ihjäl oss?
U-ländernas matkonsumtion är betydligt mer begränsad än vår, trots det blir deras befolkning oftast äldre om de inte drabbas av sjukdomar. Dessutom är fasta inte samma sak som att banta. Fastan är inte något nytt, tvärtom är den oerhört religionsbetingad och ständigt praktiserad runtomkring oss. Men sedan sekulariseringen bredde ut sig struntar vi i att praktisera versraden ”däremellan kommer fasta”. Idag gäller snarare ”däremellan kommer småät”, vilket är precis vad vi gör efter julen.
Efter att i flera år ha försökt att komma i fas med min vikt, som inte var densamma efter att jag fick barn, var jag beredd att ge 5:2 en chans. Jag inledde med en drickfasta i sex dagar, som var helt vidrig till en början. Man förstår besattheten runt mat, för det är det enda man tänker på. Men en detox innebär rening och dag tre vände fastan till något positivt för mig. Jag blev plötsligt både piggare och gladare.
Efter fastan åkte vi till Kenya och av en slump var i princip all mat så kallad 5:2. Så jag började tidigare än jag hade tänkt och allt var otroligt gott, med en bas av skaldjur, chili, koriander, vitlök och lime. Det kan man leva med. Det var dessutom en lyxig belöning efter en drickfasta på sex dagar. Något som var nytt var att jag inte behövde lika mycket mat för att bli mätt. Min magsäck hade krympt.
Åtta månader senare somnar jag fortfarande aldrig i soffan. Jag blir sällan bakis och är allmänt lättare i sinnet. Min hy är fräsch. Dessutom känner jag ingen matångest. Om vi stannar vid en snabbmatskedja med två timmar kvar till sommarstugan behöver jag inte känna ”paniken” som många dieter skapar. Med andra dieter känner man sig aldrig bra på något sätt. Nu känner jag mig bra hela tiden.
Jag behöver inte heller laga andra mål mat än min man under fastedagarna, utan håller igen på kalorierna under frukost och lunch. Sedan kan jag äta en mindre portion mat på kvällen när jag kommer hem. Jag är ytterst sällan hungrig före 13.30. De som påstår att 5:2 är en bulimikerdiet vet inte vad de pratar om.
Om du har en ätstörning i grunden spelar det ingen roll hur och vad du äter för du kan inte hantera något. 5:2 kommer knappast att ge dig bulimi. Du kommer att fatta om du provar.
Alternativet är att strunta i det. Det är inte svårare än så. Jag tänker inte mässa om det här, jag behöver inte övertyga. Alla andra dieter behöver motivera och övertyga. Det tycker jag säger allt. Lycka till.