När jag pratar med vänner som inte har haft anledning att sätta sig in i frågan om personlig assistans är det två saker som återkommer: fusk och kostnader. Det speglar vad som ofta sägs av politiker och myndighetsföreträdare och i medier.

Fusk förekommer men omfattningen överdrivs ofta. Att det ska bekämpas är okontroversiellt. Kostnaderna är höga. Den assistansersättning som betalas av staten kostar i år cirka 30 miljarder kronor. Om det är för mycket eller inte är mer kontroversiellt.

När jag, å andra sidan, träffar dem som närmast berörs av assistansen lyfter de fram helt andra aspekter. Insatsen är avgörande för deras livskvalitet. Den ger dem möjligheter till meningsfull sysselsättning, sociala kontakter och deltagande i samhällslivet.

Den ger deras anhöriga möjligheter att förvärvsarbeta och ha ett bra socialt liv.

Den personliga assistansen växte fram som ett krav från brukare. De reagerade mot att andra bestämde om nästan allt i deras liv. De ville, på samma sätt som andra, få bestämma mer själva.

De flesta av dem ser assistansen som ett nödvändigt ont. De vill inte ha så många timmars assistans som möjligt, utan så få som möjligt. Helst skulle de vilja klara sig utan hjälp, men när det inte går är personlig assistans ofta det bästa alternativet. De får själva bestämma exakt vad de ska få hjälp med, när hjälpen ska ges och framförallt vem som ska ge den.

Den personliga assistansen började som en försöksverksamhet i slutet av 1980-talet. Brukarna begärde inte att få mer resurser utan att få använda de pengar som ändå satsades på dem på ett nytt sätt.

De upptäckte snart att de resurser som gick åt för 20 timmars hemtjänst räckte till 30 timmars personlig assistans. Mer tid liksom flexibilitet, kontinuitet och självbestämmande var viktiga kvalitetsindikatorer.

Att det successivt blivit fler timmar per brukare, och därmed ökade kostnader, beror på ambitionen att personer med omfattande funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra och få goda levnadsvillkor. Det medgav inte de insatser som gjordes för trettio år sedan. Det var ett av skälen till den stora funktionshinderreformen 1993.

Regeringen erkänner i direktiven till den nya LSS-utredningen att den personliga assistansen på ett avgörande sätt har förbättrat levnadsvillkoren för de berörda och anser därför att det är angeläget att värna om reformen.

Men sedan handlar direktiven mest om att efterfrågan har blivit för stor och att assistansen måste skäras ned. Den stora efterfrågan sägs bero på att kommunerna inte satsar tillräckligt på att göra andra åtgärder mer ”träffsäkra” och på att de privata assistansanordnarna överdriver behoven.

De kommunala alternativen till personlig assistans är huvudsakligen boende med service på små institutioner, till exempel gruppbostad, och social hemtjänst, ibland kompletterat med ledsagning och avlösning i olika former.

Även om alternativen genomsnittligt kan vara något billigare än personlig assistans är skillnaderna små. Om kommunerna dessutom ska höja kvaliteten för att göra insatserna mer träffsäkra så handlar det i regel om mer personal och ökade kostnader. Skillnaderna minskar eller försvinner helt.

Min bedömning är att hur god kvalitet kommunerna än erbjuder så får alternativen svårt att konkurrera med personlig assistans.

De innebär med nödvändighet att kommunerna bestämmer mer och brukarna mindre. För dem som lägger vikt vid självbestämmandet förblir personlig assistans den mest träffsäkra insatsen.

Regeringens andra argument är att de privata anordnare överdriver behoven. Regeringen framhåller att anordnarna ibland anlitar jurister för att driva kraven och att Försäkringskassans handläggare snällt går med på kraven.

Det kan inte uteslutas att behoven ibland överdrivs, men det måste understrykas att det är Försäkringskassan som fattar besluten om timmarna och att dess tjänstemän skulle vara nickedockor åt företagen är inte trovärdigt.

Att många blivit av med sin assistansersättning och att majoriteten av nya ansökningar får avslag talar för att de är noggranna, enligt mångas mening alltför hårda, i sin prövning.

Minister Åsa Regnér (S) framhåller att företagen ”har starka ekonomiska drivkrafter att pressa upp antalet timmar per person” (DN 29/11-16). Hon stödjer sitt påstående på två myndighetrapporter, men de ger i själva verket mycket litet stöd för det påståendet.

Den ena är från Inspektionen för socialförsäkringen (2015:9). Den skriver att ”Den parallella utvecklingen av antalet timmar och de privata anordnarföretagens ökande andel på assistansmarknaden kan tyda på att det finns ekonomiska drivkrafter som är gynnsamma för företagen …” och ”Det finns dessutom en risk för att dessa företag överdriver de assistansberättigades behov” (mina kurs).

Den uttrycker sig alltså mer försiktigt än Regnér och ger heller inga belägg för att det faktiskt är så. Några sådana finns inte heller i de källor som den i sin tur refererar till.

Den andra är från Försäkringskassan (2015:13). I den konstateras att assistansberättigade med privat assistansanordnare, efter att hänsyn tagits till klientpopulationernas sammansättning, har tre procent fler timmar per vecka än dem med kommunal anordnare.

Högst ligger de som anlitar brukarkooperativ med sju procent fler timmar. Skillnaderna är alltså små och inga försök görs att bedöma vad som är ”rätt” antal timmar.

Min slutsats är att det inte finns någon grund för att påstå att efterfrågan på personlig assistans är överdriven.

Efterfrågan beror vare sig på att kommunerna missköter sig eller på att privata assistansanordnare överdriver behoven, utan på att assistansen är en ovanligt träffsäker insats för de berörda och deras anhöriga.

Den kostar – men vi får valuta för skattepengarna.