För en tid sedan meddelade Åsa Regnér (S) att regeringen avser att genomföra vissa åtgärder för att förhindra försämringar i den statliga assistansersättningen.
Regeringen vill dels stoppa Försäkringskassans planer på att inte bevilja assistansersättning för väntetid under dygnsvila och aktiviteter, dels, åtminstone tillfälligt, stoppa de så kallade tvåårsomprövningarna.
Syftet med regeringens förslag är stoppa den instabilitet och oro som finns bland assistansanvändare men också bland anhöriga och kommuner. Åtgärderna är ett steg i rätt riktning men det är otillräckligt. Det behövs omedelbart tre beslut till.
- Slopa kraven på grundläggande behov för assistans
Skälet till att tvåårsomprövningarna stoppas är att en rad praxisförändringar har blivit fel. Mångas liv har slagits i spillror när de har blivit av med sin assistansersättning.
Som Socialstyrelsen konstaterade i en rapport nyligen finns det i praktiken ofta inga tillfredsställande alternativ till assistans.
Att tvåårsomprövningarna stoppas är bra för dem som har kvar sin assistansersättning. Men det hjälper inte dem som redan har förlorat sin eller dem som på grund av den hårdnande praxisen har fått eller kommer att få avslag vid första ansökan.
Det är angeläget att reglerna ändras så att dessa personer kan få sin sak prövad med rättvisa regler.
För att komma i fråga för personlig assistans krävs i dag att brukaren har vad som i lagen kallas grundläggande behov. Det är den allt snävare definitionen av de behoven som trasslar till det.
Tidigare ansågs behov av all hjälp med all på- och avklädning vara grundläggande, nu bara innekläder; tidigare alla moment under en måltid, nu bara att föra maten till munnen; tidigare alla former av matintag, nu inte längre sondmatning; tidigare flera former av övervakning och tillsyn, nu inte längre när det behövs vid t ex andningsproblematik.
Assistans kan i dag i många fall inte beviljas ens när det är den lämpligaste insatsen.
Det enklaste sättet att komma bort från dessa hårklyverier är att slopa kravet på grundläggande behov.
För att en person över huvud taget ska komma i fråga för insatser enligt lagen krävs att hen har en stor och varaktig funktionsnedsättning som innebär betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd och service.
Det borde räcka för att kunna få assistans. Så var det när lagen infördes. Det är dags att återgå till de ursprungliga reglerna.
Personlig assistans bör alltid kunna beviljas när det är den mest träffsäkra insatsen för att tillgodose ett behov.
Men den instabilitet och oro som finns i dag har sin grund inte bara i den skärpta bedömningen av vad som är grundläggande behov utan också i de framtidsplaner som regeringen har redovisat i direktiven till den s k LSS-utredningen och i den praktiska politik som i dag förs.
Därför behövs ytterligare två beslut.
- Ändrade direktiv till LSS-utredningen
I utredningsdirektiven uttalar regeringen entydigt om att den vill skära ned på assistansersättningen. Om man vill stilla oron måste direktiven skrivas om.
- Höjd assistansersättning i takt med lönekostnadsökningarna
Assistansersättningen har sedan 2014 inte gett kompensation för kostnadsökningarna, vilka huvudsakligen beror på lönekostnadsökningar för de personliga assistenterna. Konsekvensen har blivit att stödet realt sett har urholkats.
Det bidrar också till instabiliteten och oron. Assistansersättningen måste med början 2018 justeras med hänsyn till kostnadsutvecklingen.
Med dessa tre kompletterande åtgärder finns det förutsättningar att instabiliteten och oron skulle kunna stillas för de närmaste åren.
Med ändrade direktiv kan LSS-utredningen dessutom inrikta sig på att utarbeta förslag om hur LSS och assistansen ska kunna utvecklas i stället för att avvecklas.
Det kan bidra till att också skapa hopp för framtiden för personer med stora funktionsnedsättningar och deras anhöriga.
