Före lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, gällde att kommunernas tjänstemän ansågs veta bäst vad personer med omfattande funktionsnedsättningar behövde och vem som skulle ge hjälpen. I LSS valdes ett nytt perspektiv.
Människor med omfattande funktionsnedsättningar skulle aldrig betraktas som föremål för åtgärder utan ses som individer med rättigheter. De skulle få medbestämmande över de insatser som riktades till dem och målet skulle vara att de skulle kunna leva ett liv som andra.
Den insats som i särskilt hög grad har kommit att symbolisera målen i LSS är den personliga assistansen, det vill säga möjligheten för vissa brukare att själva bestämma vem som ska ge hjälpen och när och hur den ska ges.
Insatsen har i hög grad kommit att uppskattas av de brukare som får del av den och naturligtvis också av deras anhöriga. Den skapar förutsättningar för deltagande i sociala aktiviteter av olika slag.
Nästan alla berörda anser att insatsen är den som har störst betydelse för deras livskvalitet. Den har varit en viktig frihetsreform.
Anhöriga har fått ökade möjligheter att förvärvsarbeta och sjukskrivningarna har minskat. De som fortsätter som assistenter, till exempel föräldrar till barn med funktionsnedsättning, får nu betalt för det arbete de tidigare utförde utan (eller med en mer symbolisk) ersättning.
Eftersom det framförallt handlar om kvinnor är det också en viktig jämställdhetsreform.
Invändningen är att reformen har kostat. Den statliga assistansersättningen kostar i år cirka 30 miljarder kronor. Är det för mycket?
Ja, säger regeringen. Assistansersättningen ska skäras ned. Direktiven till en nyligen tillsatt utredning är kristallklara. Regeringen hoppas sannolikt att det ska kunna ske utan att gå ut över standarden för de berörda.
De hävdar nämligen att det i dag förekommer ett omfattande ”överutnyttjande” av assistansen och att det finns alternativ till assistansen som är billigare.
Personligen tvivlar på att något systematiskt överutnyttjande förekommer och har svårt att se vilka alternativen är. Men det är fullt rimligt att utreda allt detta närmare innan man drar några slutsatser.
Regeringen har tillsatt en utredning. Så långt är allt bra.
Men det finns starka skäl att rikta kritik mot regeringen därför att den har dragit ogrundade slutsatser innan utredningen ens har börjat. Den uppmaning som kan riktas till regeringen är att vänta med slutsatserna tills vi har fakta på bordet.
De flesta verkar ställa sig bakom målen i LSS om att även personer med omfattande funktionsnedsättningar ska få vara med och bestämma om sitt eget liv och få möjlighet att leva som andra.
Vi kommer inte ifrån att det kostar på att förverkliga de målen. Men i ett välfärdssamhälle som det svenska har vi råd.
Där ska ingen, när det finns bättre alternativ, mot sin vilja behöva bo på en institution eller tvingas tillbringa sitt liv i sitt hem i väntan på besök av hemtjänstpatrullen, där ska människor ha rätt inte bara att överleva utan också att leva!
