Biblioteket är en av de sista offentliga miljöerna i samhället. En plats där vi kan vistas utan att förväntas köpa varken materiella ting eller religiösa, politiska och ideologiska hållningar.

Det är ett rum för alla. Ett rum där barn tillbringat eftermiddagar i en soffa med en hög av böcker, för det har varit en trygg plats. Hit har nyanlända sökt sig så fort de kommit till Sverige för det har varit en god och fri plats.

Här leker de allra minsta och här sitter de äldsta och läser tidningar. Här är alla välkomna och biblioteket tillhör alla. Det är en underskön manifestation av hur våra skattemedel används.

En subtil balans har rått mellan de olika målgrupperna som vistas i biblioteket. Visst har balansen rubbats ibland när röstlägen höjts och olika behov av tystnad har kolliderat, men det har ändå varit en trygg plats för alla.

När slutar biblioteket bli en plats för alla?

Kanske när föräldrar med små barn inte vågar gå dit för det sitter drogpåverkade personer på barnavdelningen. När bibliotekarien blir hotad och kränkt för att hen ber ungdomar att sluta spela hög musik på sina mobiler.

Vems är biblioteket då? 

Vem är biblioteket till för då?

Jag har varit bibliotekschef i 21 år och kan med enkel matematik konstatera att den tid jag ägnar åt problem med bråk, hot och våld på biblioteket har ökat pyramidalt de senaste 6-7 åren.

Jag har erfarenhet från Stockholms innerstadsbibliotek, förortsbibliotek och kommunbibliotek i mindre städer och tendensen är tydlig, tryggheten minskar, bråken ökar.

Och nu har jag till och med fått stänga ett av de biblioteken i Nynäshamns kommun på kvällstid. Det här går inte längre. 

Biblioteken står ensamma med ett problem som är större än oss, vi är symptombärare på en samhällssjukdom.

Trots att de bibliotek jag varit chef för har olika demografiska förutsättningar kan jag se flera gemensamma faktorer som lett till bråk: det är ofta vinter och kallt ute, området saknar fritidsgård, den psykiatriska vården är nedmonterad och ersätts i bästa fall av poliser. 

Det är kallt, det är ensamt och det saknas omsorg om de sjuka och svaga. Jag menar att det är en stor del av orsaken till att biblioteken blivit en scen för dem som samhället släppt.

Jag har provat mycket för att skapa ro igen på biblioteken, vi har haft säkerhetsvakter på plats under hela dagen, patrullerande vakter som kommit vid behov, låsta toaletter och tydliga skyltar kring vad som gäller på biblioteket.

Jag har stängt bibliotek när personalen har varit så rädd och chockad att de inte kunnat sova. Vid dessa få tillfällen har jag fått tvinga igenom en stängning, för bibliotekarierna vill aldrig stänga ett bibliotek.

Inga av dessa åtgärder har egentligen hjälpt för vi blev ensamma om problemet igen, den dag vakterna slutade.

Det vore förmätet att säga att jag vet hur vi kommer tillrätta med problemet med bråk och stök på biblioteken och det vore heller inte sant men, de gånger vi nått resultat har vi vägrat vara ensamma.

De gånger det verkligen skett förändringar har vi varit fler som hjälpt till. I Årsta, en förort söder om Stockholm, anordnades samverkansmöten med alla som fanns runt barnen.

På mötena kom skolan, fältassistenter, polisen, ICA-ägaren och socialen. Vi skapade oss en bild av barnens hela situationen i Årsta.

Det var möten där vi omsorgsfullt byggde upp en värld av trygga vuxna som inte släppte de frusna och ensamma barnen, vi både gränsade och skapade nya platser att vara på för barnen.

I Bredäng, också en förort söder om Stockholm, fick vi stänga biblioteket i några veckor för bråken och hoten blev för svåra för personalen att hantera. Vi började om och hade ett medborgarmöte där vi pratade om vilket bibliotek Bredäng behövde och många kom till mötet.

De hade konstruktiva idéer och bestämda åsikter. Vi möblerade om och skapade plats för läxläsning istället för tv-spel, köpte många nya böcker och stärkte på så sätt biblioteket. Vi anställde även en ung fritidspedagog med rötter i Bredäng.

Biblioteket, detta rum för demokrati, yttrandefrihet, inkludering och bildning: En plats som behövs mer än någonsin idag i det komplexa och segregerade samhälle vi har.

I biblioteket möts alla på samma villkor. Men biblioteket behöver ibland hjälp från sitt lokalsamhälle. Inte enbart ingripanden från politiker och institutioner utan det behövs mammor, pappor, morföräldrar, kusiner, grannar och medmänniskor.