MILJÖPARTIET Hur kan ett parti vara så korkat att det gör sig av med en så populär ledare som Maria Wetterstrand? Frågan dyker upp allt oftare eftersom språkrören tvingas avgå till våren. Men regelverket inom partiet är sådant. Och det vilar på god grund. Livstidspolitiker är ett elände, som manifesterades när Mona Sahlin valdes till partiledare och hon berättade att hennes främsta merit var att hon varit politiker i hela sitt liv. Det skriver tidigare språkröret Birger Schlaug.

Hur kan ett parti vara så korkat att det gör sig av med en så populär ledare som Maria Wetterstrand? Frågan dyker upp allt oftare eftersom språkrören tvingas avgå till våren. Men regelverket inom partiet är sådant. Och det vilar på god grund. Livstidspolitiker är ett elände, som manifesterades när Mona Sahlin valdes till partiledare och hon berättade att hennes främsta merit var att hon varit politiker i hela sitt liv.

För Miljöpartiet är det förstås en förlust när en av Sveriges populäraste politiker skall avgå. Tack vare Maria Wetterstrand lyckades partiet bli nästan två procentenheter större än partier var när det kom in i riksdagen första gången 1988. Vilket nog inte varit fallet utan Maria.

Förutsättningen att inte tappa i opinion är att man kan skaka fram en lika medialt begåvad politiker. Det är därför Gustav Fridolin är given som manligt nytt språkrör. Miljöpartiet behöver honom för att inte riskera att ramla bakåt, bli stämplade som losers i medias ögon.

Problemet för Gustav Fridolin blir att leva upp till de föreställningar som miljöpartister har om honom. Snart sagt alla miljöpartister tycks lägga in sina egna visioner och drömmar i sin bild av Gustav. På så sätt är han ett grön variant av Barack Obama– var och en förgyllde bilden av Obama med sin alldeles egen gyllene blandning. Vilket bara kunde resultera i den besvikelse som nu växer.

Gustav kommer således att inleda sin bana som språkrör med grön gloria, och har därmed allt att förlora. Maria valdes som outsider, oprövat kort,  nödlösning. Hon var inte partiets förstahandsval (det var Åsa Domeij), och politiska experter orerade om det korkade i att  välja en okänt och oerfaret språkrör…

I radions Gomorron, världen intervjuades jag för någon månad sedan för kongressen där nya rör skulle väljas, och jag hävdade att Maria Wetterstrand skulle bli vald och att hon skulle bli en succé – den garvade och erfarna politiska radioreportern såg då mest frågande ut.

Maria kunde slå underifrån, överraska medier och medborgare på ett positivt sätt. Det var för övrigt likadant för mig när jag första gången blev språkrör efter Per Gahrton 1985 – jag hade allt att vinna, inget att förlora. Det var lättare så.

För Gustav Fridolin är det annat som gäller. Hans sits blir tung.

Men som sagt, både partiet och Gustav själv vet att han är den enda möjliga i ett parti som nu tycks ta på sig två uppgifter: dels leva upp till bilden som regeringsfähigt, dels återgå till sina gröna rötter – för detta är det som väntar efter ett ideologiskt katastrofalt blocksamarbete där den gröna färgen noga putsats bort.

Det tycks också gå något av en skammens rodnad över såväl riksdagsledamöter som andra ledande miljöpartister nu efter valet – och Gustav har retoriskt satt mycket starka ord på den skammen. De gröna är ett eget block, det gäller nu att återgå till att värna den gröna själen och driva opinion för den gröna visionen.  Det är mycket långt ifrån Peter och Marias strategi – där målet var makten snarare än att förverkliga grön politik.

Som kvinnligt språkrör har många anmält sitt intresse.  Ingen är given, men profilerna är helt olika på fyra av dem som nu tycks aktuella: Åsa Romson med miljöprofil, Gunwor G Ericson med social- och hälsoprofil, Bodil Ceballos med global profil och Mikaela Valtersson, profilerad som en av dem som avlägsnat den gröna färgen från partiet.

I själv verket ställs Miljöpartiets kongress inför den delikata och synnerligen oideologiska frågan: vilken kvinna funkar bäst tillsammans med den man som partiet nu måste ha. Det är en smärtsam process för ett grönt parti, där värdet av två likställda språkrör är grundläggande. Partiet har ställts inför ett sådant val en gång tidigare och det var också oerhört frustrerande och obehagligt. Om det kan man förresten läsa mer här (scrolla till del 9).