Det är rejält med snö och is på väg in till huset där jag ska föreläsa. Det är mitten av januari 2017 och platsen är Jädersbruks Ekologiska Herrgård utanför Arboga.
Jag är ganska nervös, vet inte vad det är för människor jag ska möta. Bittra föredettingar? Besvikna kverulanter?
Det enda jag vet är att de är miljöpartister aktiva i Grön Omstart. En Facebookgrupp där man är kritisk till hur Miljöpartiet utvecklats.
Farhågorna kom på skam. Den helt övervägande delen av de närvarande ville partiet väl. Men kände sig illa berörda av att partiledningen snarast såg dem som fiender.
Här satt ju människor som trodde på grön ideologi, som ville att partiet skulle profilera sig hårdare, som ville ge språkrören mod att stå emot mer i förhandlingar med den löfvenska socialdemokratin.
Ur detta möte växte så småningom idén hos några eldsjälar att arbeta fram ett fullödigt alternativ till valberedningens förslag till partistyrelse. Något sådant har aldrig tidigare hänt i MP:s historia, och kanske inte i något annat etablerat parti heller.
Det alternativa förslaget ansluter till partiets ursprungliga idé om maktdelning och medlemsdemokrati.
Sålunda finns bara två statsråd och en riksdagsledamot med på listan. Det kontrasterar skarpt mot valberedningens förslag där statsråd, riksdagsledamöter och andra heltidspolitiker dominerar.
På den alternativa listan finns personer som brinner för såväl interndemokrati som grön ideologi. Det vill säga sådant där det brister allvarligt i dagens variant av Miljöpartiet.
Jag är övertygad om att partiet, som faktiskt är på väg att slitas sönder, har möjlighet att helas om kongressen förmår öppna för kritikerna. Men inte heller kongresserna i Miljöpartiet är sig lika – regionerna, inte lokalavdelningarna, styr allt mer vilka som blir kongressombud. Och regionerna är lättare att styra från Stockholm än de mer gräsrotsdominerade lokalavdelningarna.
MP har rent organisatoriskt blivit något som det aldrig var menat att det skulle bli. Samtidigt som partiet medvetet valt att göra sig utbytbart genom att avlägsna allt i grön ideologi som skulle sticka ut i den politiska debatten.
Partiet, vars ideologiska grund är djupt systemkritiskt, uppträder numera mer som förvaltare av de rådande systemen. Nästan aldrig hörs kritik av den infantila arbetslinjen.
Kritisk analys av globaliseringen lyser med sin frånvaro. I riksdagen hyllar man frihandel och CETA-avtal i motsats till alla andra gröna partier. I flyktingpolitiken försvarar man en politik som man något år tidigare föraktade.
Partiledningen har i praktisk politik gjort mycket av den löfvenska socialdemokratins politik till sin. Språkrören uttalar sig nästan alltid som språkrör för regeringen och allt mindre som språkrör för MP.
På detta sätt blir partiet utbytbart. Och fungerar inte som idéparti utan som ett simpelt maktparti. Därav den frustration som lett fram till motförslaget till partistyrelse.
Tas inte kritiken på allvar lär partiet få svårt att hålla sig kvar i riksdagen.
