SJ går ekonomiskt ”som tåget” om uttrycket ursäktas, och bolaget ska göra stora investeringar de närmaste sex åren, något som är helt nödvändigt för att flytta över trafikanter och för att behålla dagens trafikanter så att Sverige når klimatmålen meddelade miljöminister Isabella Lövin nyligen.
I ett led för att öka tågresandet ytterligare ändrar regeringen SJ:s bolagsordning till att ”inom ramen för affärsmässighet, bidra till att uppfylla de transportpolitiska målen och därmed en långsiktigt hållbar transportförsörjning i hela landet”.
Att bidra till dessa mål och att gå från väg till räls måste väl i rimlighetens namn inkludera bättre möjligheter att ta med sig cykel på tåget, kan man tycka.
I många europeiska länder är det i dag enkelt, praktiskt och det blir allt vanligare att ta med cykeln på tåget. Det är bra för cykelpendlare, det är bra för den i Europa stadigt växande cykelturismen. Så hur ser det då ut i Sverige?
Det som kanske framstår som mest häpnadsväckande är att viktiga delar av kollektivtrafiken inte själv väljer att skapa cykelvänliga tåg.
I en undersökning som Banverket utförde 2008 ansåg 92 procent av de tillfrågade att det borde vara möjligt att ta med cykeln på tåget.
Det verkar dock inte SJ ha förstått. Under 2007–2011 beslutade SJ att det var okej att ta med sig cykeln på tåget. 2012 drogs möjligheten in, med hänvisning till problem med att lasta på och av cyklarna på tåget samt till låg betalningsvilja hos resenärerna.
Svensk Cykling publicerade nyligen egna siffror från en Sifo-undersökning om svenska folkets cykelvanor, och resultatet visade att fler hade cyklat mer om kollektivtrafiken var anpassad till cyklisterna:
Hela 42 procent skulle cykla mer om de hade goda möjligheter att kombinera cykel och kollektivtrafik.
När samma fråga ställdes förra året var samma siffra 28 procent, en ökning från föregående med så mycket som 14 procentenheter.
40 procent av landets invånare bor dessutom inom två kilometer från en järnvägsstation. Det finns därför stor potential att öka andelen som cyklar till stationen, men också att öka det totala resandet med tåg. Men mycket lite händer på den fronten.
Andra länder i Europa har löst cykelfrågan genom att ha dubbeldäckade tåg med många öppna ytor. I Danmark är det gratis att ta med cykeln på Köpenhamns pendeltåg, resultatet blev succé och ökade andelen cyklister i staden. Det är verkligen något att inspireras av.
I centrala Köpenhamn är utrymmen på tågvagnar väl anpassade för cyklister. I Holland är det en självklarhet att man får ta med cykel på tåg. Bevakade cykelparkeringar vanligt.
Det finns alltså många goda exempel att inspireras av, så varför är detta omöjligt i Sverige? Bara för att det finns flera olika ansvariga och huvudmän får inte frågan ligga obehandlad mitt emellan.
För att lösa hela resan måste möjligheterna att ta med cykeln i kollektivtrafiken lösas och förbättras jämfört med dagens situation.