Sverigedemokraternas utveckling från det bruna träsket till de bättre salongernas ytterdörr har följt flera steg.
Först försökte de etablerade politiska partierna att undvika att överhuvudtaget låtsas om dem. Och ute på fältet gjordes det tydligt att ett engagemang för partiet också bestraffades.
Men till skillnad från andra extrempartier lyckades Sverigedemokraterna ändå växa. Först lokalt, sedan gradvis över nästan hela landet.
Då kom steg två. Sverigedemokraterna började en normaliseringsprocess. De värsta råskinnen åkte ut. Fokus ändrades från svenskheten som en biologisk fråga till att istället handla om traditioner.
Därmed öppnades också möjligheter för större grupper att rösta på partiet. Vilket de också gjorde i takt med att antalet migranter ökade och gamla traditioner som ”Den blomstertid nu kommer” började ifrågasättas.
Steg tre är när det paradoxala inträffar, att svenska väljare gradvis blev mer och mer accepterande till det multikulturella, men samtidigt mer och mer skeptiska till den stora mängden flyktingar.
Eftersom de etablerade partierna inte riktigt var anpassad efter väljare som gillar invandrare men tycker att det är för många flyktingar kunde Sverigedemokraterna bättre utnyttja denna motsägelsefulla åsiktsriktning.
I synnerhet som de etablerade partierna inarbetat sig själva och väljarna i ett schematiskt tänkande om att den som talar om ”volymer” eller på annat sätt vill diskutera flyktingströmmens storlek i själva verket jobbar för Jimmie Åkessons och hans gäng.
Frågan är om vi nu ser ett nytt steg i normaliseringen av Sverigedemokraterna? Är de på väg att bli en i gänget? Svar: Nej.
Det vi däremot ser är att de andra partierna försöker vinna tillbaka väljarna från SD. Det sker genom att tala mer om Sverige, om svenskheten och våra nationella angelägenheter. Försvarsmakten är på väg att återuppstå och en nationalistisk institution som värnplikten är på väg tillbaka.
Socialdemokraterna agiterar om Sverige och den svenska modellen, intresserar sig för att vakta svensk arbetsmarknad, exempelvis genom att vakta kollektivavtal och andra möjligheter att minska trycket på svensk arbetskraft från utlandet.
Signalen är tydlig: Svenska arbetare, vi har inte glömt er!
De etablerade partierna talar inte MED Sverigedemokraterna, men de talar OM deras frågor. Parallellt med denna inbäddning av SD har attackerna på dem styrts om.
Följande har hänt:
Förr var protokoll 1A att anklaga dem för rasism. Vilket blev lite kontraproduktivt eftersom det därmed normaliserade rasismen.
Väljarna fick klart för sig, att om det är rasism att vilja begränsa flyktingströmmen så är jag väl rasist med gott samvete….och inte heller alternativa smädelser som ”främlingsfientlighet” har fungerat så bra.
Först förolämpar partierna sina väljare genom att inte tala om de saker som de finner angelägna. Och när dessa i protest röstar på ett annat parti, så blir de kallade fula saker. Knappast ett bra sätt att lösa en separation. I synnerhet inte för den som vill vinna tillbaka sin älskade.
Därför har nu de etablerade partierna hittat en annan lösning. De begriper att den ständiga återupprepningen om partiets bruna rötter är lättare att driva. Det gör att Sverigedemokraterna kan skildras på ett mycket negativt sätt, utan att deras väljare blir förolämpade.
Den nazistiska stämpeln handlar förvisso om partiets historiska bakgrund, men om den återupprepas många gånger kommer folk ändå att uppfatta det som en dagsaktuell realitet.
Det visade statsminister Stefan Löfven själv för en tid sedan, när han i en TV-debatt hävdade att Sverigedemokraterna var nazister idag. Något han sedan inte stod för.
Således. Sverigedemokraterna attackeras för sitt förflutna, samtidigt som deras profilfrågor erövras av de etablerade partierna.
Vi ska inte glömma att det parti som förr var paria i svensk politik, Vänsterpartiet, fick kämpa länge och väl för att bli en i gänget. Inte ens idag anses de vara riktigt rumsrena. Även ledande socialdemokrater kan ibland väsa något om ”kommunistjävlarna”.
Däremot har de fått komma in i salongen. Och påverkar politikens inriktning i rätt hög utsträckning. Det tar cirka 100 år att åstadkomma.
Men ingen tror att allt detta kommer att eliminera Sverigedemokraterna. De är här för att stanna.
Därmed ställs också Allianspartierna inför ett dilemma. Ska de välja att låta socialdemokraterna regera landet, eller göra de själva med en ytterst osäker minoritetsposition där de gång på gång stukas av oppositionen och inte får något uträttat? Ungefär som socialdemokraterna just nu har det? Och som leder till att omvärlden betraktar dem som en samling kapuner?
Eller ska de bita huvudet av skam och inleda mer regelrätta förhandlingar med Sverigedemokraterna? Och öppna för möjligheten att i många mandatperioder framöver dominera svensk politik?
Anna Kindberg Batra hade modet att försöka röra vid frågan men det gick inget bra. Och övriga Allianspartier försöker därför undvika att ta i detta dilemma. Men deras möjligheter att slippa frågan minskar gradvis.
Snart kommer medierna att upptäcka att det inte bara är AKB som måste ta ställning. Utan att de andra Alliansarna också är svaret skyldiga. Och att svaret, oavsett vilket det blir, är problematiskt.
Och överallt som Allianspartierna uppträder i nästa valrörelse kommer väljarna att fråga dem varför de inte tagit över makten när de faktiskt har chansen. Varje gång någon Alliansare klagar över alla förskräckligheter som den rödgröna regeringen ställt till med, så undrar väljarna varför de inte fällt dem.
Därför tror jag att Alliansen nu står inför ett vägval. Det är dags att börja tala med Sverigedemokraterna nu.
Vägvalet ser ut så här. Antingen börjar Alliansen agera som ett regeringsalternativ, som är beredda att ta ansvar, även om det innebär att de får solka ner sig en smula. Ungefär som socialdemokraterna alltid gjort, och därför också kunnat behålla makten så länge.
Eller så kommer Alliansen att reducera sig själva till en oppositions-Allians. Något som missnöjda röstar på därför att de är förbannade på regeringen. Men utan hopp om att denna kommer att bytas ut. Därför att SD inte får talas med.
Det finns förstås ett tredje alternativ. Det är att skippa det blockpolitiska tjafset. Och bilda en blocköverskridande regering som tar tag i de stora avgörande frågorna för vårt land. Men det är väl för mycket begärt.