”Bil Sweden arbetar för att förbättra villkoren för att producera, sälja, köpa, äga, och köra bil”. Deras egen beskrivning är underbart tydlig – ingen behöver tveka om att deras viktigaste mål är att det ska säljas fler bilar. Det står också föredömligt klart i deras försvar av ”asfalt och gummihjul” på SVT Opinion.
Givetvis har Bil Sweden rätt i att de flesta personresor sker med bil – men som vana bilister vet de också att man inte ska titta alltför mycket i backspegeln när man kör framåt.
Det vore också välgörande, inte minst för dem själva, om de vågade ha tankar om vad en rimlig andel bilkörning är. De allra flesta bilresor sker rimligen inte för nöjes skull – så kul är det inte att köra bil – utan för att det var den bästa lösningen.
Menar Bil Sweden verkligen att vi inte bör underlätta för den som vill låta bilen stå?
Eftersom tiden bakom ratten är tämligen improduktiv, vore det bra för samhällsekonomin om man i ökad utsträckning kunde åka kollektivt.
Samstämmig forskning visar att hälsan tar mycket stryk av för mycket bilåkande, särskilt i kombination med att alltfler har relativt stillasittande jobb. Den som cyklar eller går rör sig betydligt mer, men faktiskt även den som åker kollektivt.
”Körsträckorna växer med cirka 2 miljarder personkilometrar per år”, framför Bil Sweden.
Ansvariga myndigheten Trafikanalys ger en annan bild: ”De senaste åren syns en tendens till något minskade körsträckor, för personbilar inom Sverige. Under 2014 ökade dock den genomsnittliga körsträckan något.”
Alltfler forskare talar om att vi når peak car” – antalet bilar växer inte längre, bland annat för att bilpooler ökar snabbare än nybilsförsäljningen – och därefter ”peak mileage” – vi kör mindre, bland annat för att vi kommunicerar på andra sätt än att alltid fysiskt transporterar oss.
I detta ligger naturligtvis en ökad frihet för den som har flera olika valmöjligheter istället för enbart att ta bilen.
Äga bil var tidigare en frihetsreform, slippa äga bil upplevs nu av allt fler som välfärd och lycka.
Många bilmärken anammar detta – Audi, BMW, Mercedes, Volkswagen, Opel och Volvo, är bara exempel på sådana som redan lanserat storskaliga bilpooler – och ju längre Bil Sweden dröjer, desto mer riskerar de att tappa i relevans.
Bilden av en organisation fast i dåtiden förstärks av att Bil Sweden inte med ett ord berör klimatfrågan, vår stora ödesfråga. Transporterna står för Sveriges största påverkan och är huvudmotivet för regeringens tågsatsning.
Här gör vi gärna gemensam sak med Bil Sweden och jobbar för skatteregler à la bonus-malus, som påskyndar omställningen av fordonsparken genom en rejäl morot till de klimatmässigt bästa bilarna, finansierat av en kraftig avgift på klimatvärstingarna.
Men om de, som deras senaste pressmeddelande antyder, bara vill ha ständigt mera bidrag, straffar de ut sig själva gentemot en regering som närmast övertydligt signalerar att det är tomt i ladorna.
För ingen, förutom bilismens branschorgan, kan rimligen godta att det tas medel från skolan och ges till bilarna.
Bil Sweden nämner inte den tunga trafiken, kanske för att just den rapport från VTI som de hänvisar till slår fast att det finns starka skäl att höja skatten på den diesel som används av den tunga trafiken, framför allt till följd av dess slitage på vägarna.
Flyttas tungt gods till järnväg, minskar slitaget, samtidigt som tillvaron som bilist blir mycket trevligare och olycksriskerna minskar. En viktig del i detta är förstås att öka underhållet av järnväg; Bil Sweden har ju rätt i att det nu stiger men det beror på att det varit eftersatt i så lång tid samt att – vilket Riksrevisionen visar – Trafikverket på ett upprörande sätt förslösat de medel de fått för detta.
På en punkt har BilSweden rätt: ”Medan nio av tio resor sker på väg handlar nio av tio politiska utspel om tåg.”
Det är dags för fler utspel om bilism, från regering, opposition och intresseorganisationer, även de vars ändamål är att sälja bil.
Men för att utspelen ska vara relevanta, bör de föreslå hur vi snabbt når framtidens bilism – inte hur vi konserverar gårdagens.