Liberalernas partiledare Jan Björklund, av riksdagens hemsida ofrivilligt avsatt på torsdagsmorgonen, kom med ett nytt utspel senare samma dag.
Efter en höst som nästan totalt dominerats av den underliggande frågan om SD:s förhållande till Moderaterna och Alliansen lanserar nu Jan Björklund en ny öppning – nämligen ett regeringssamarbete mellan Alliansen och Socialdemokraterna.
Hur ska man se på Björklunds utspel?
För det första ska det ses som ett mycket viktigt drag internt av en pressad partiledare.
Grunden för hans interna kritiker handlar dels om att han suttit snart ett decennium som partiledare och innan dess varit med i den högervridning mot kravliberalism som han och Lars Leijonborg genomförde tillsammans.
Partiet vill ha förnyelse.
Men det är som vanligt i politiska partier också en slags ideologisk falangstrid mellan olika inriktningar. De mer socialliberala delarna i Liberalerna, som delvis sluter upp kring Birgitta Ohlsson förenas av en avsky mot Sverigedemokraterna.
För Björklund som förmodligen inte har lika svårt för en Alliansregering i minoritet med de facto-stöd av SD (som man regerade 2010-2014 men då var SD ett mycket mindre parti) blir detta drag att öppna för en Alliansen-Socialdemokraterna-regering ett sätt att ta initiativ från och avväpna dem som säger nej till SD-samverkan.
På detta sätt desarmerar han effektivt Birgitta Ohlsson, vars starkaste klangbotten just nu handlat om just synen på SD.
För det andra försöker ledaren för ett parti som rasar mot fyraprocentsspärren dra uppmärksamhet till sitt parti.
Jan Björklund behöver uppmärksamhet och han måste göra allt för att samla på sig några tiondelar till för att ha fallhöjd när Skolkommissionen och de nya Pisa-resultateten kommer senare i höst.
En förnyad skoldebatt riskerar att stänka i ansiktet på en man som haft ansvar för först Stockholms och sedan rikets skolor under mycket lång tid.
Höstens Pisa-resultat kommer vara sammanfattningen på Björklunds politiska värv. Med detta inlägg i regeringsfrågan ställer han sig precis mellan Centerns framgångståg (nedmonterad välfärd och fri invandring) och Moderaternas (stängda gränser och hårdare tag).
Kanske kan han i andan av borgerlig kannibalism dra några väljare som vare sig gillar Moderaternas helstängda gränser eller Centerns totala nyliberalism? Det är värt ett försök.
Det tredje är själva sakinnehållet. Jag kommer till detta sist eftersom det förmodligen också var det minst viktiga för Björklunds utspel. Skulle en sådan Röd-blå allians fungera och skulle det vara bra för Sverige?
Skulle det fungera? Ja förmodligen skulle det gå att hitta en slags minsta gemensamma nämnare. Socialdemokraterna accepterar idag Alliansens jobbskatteavdrag.
Man skulle kanske kunna hitta någon form av uddlös begränsning av vinst i välfärden som alla kan leva med. Inga ändringar vare sig förstärkning eller uppluckring av arbetsrätten skulle genomföras. Inga bostadssubventioner, men heller inga marknadshyror.
Politiken skulle bli stillastående. Som ställd i ett is-skåp. En vänthall som helt definieras av den bruna elefant som inte är i rummet. Att i ett nationellt krisläge ha en samlingsregering är en sak.
Då ska alla eller nästan alla vara med i regeringen.
Men att helt avskaffa den politiska konflikten längs höger-vänsterskalan vore förödande för vitaliteten i demokratin. Vart ska missnöjet gå då?
Fördelningspolitiken och klassintressena som är de centrala konfliktytorna för politikens och lagstiftningarnas handlingsutrymme skulle helt ersättas av slagsmål för GAL-TAN-inriktade identitetspartier och politiker.
Vi anar nog alla vilka som skulle gynnas mest av detta.
