Varför fördömer inte den miljöpartistiska ledningen Mehmet Kaplan som politiker?
Varför säger de inte att förtroendet för honom eroderat?
Det undrar många i dessa dagar, och journalister försöker ihärdigt få språkrören att svara på frågan om de fördömer Kaplan eller ej.
Men vi kommer inte att höra språkrören eller andra i miljöpartiets ledning förkasta Kaplan som politiker och person.
En anledning handlar naturligtvis om partiets behov att hålla ihop och inte visa på svaghet gentemot omgivningen. Att medge att Kaplan är en olämplig politiker är att tillstå att partiledningen själv är okvalificerad att utse statsråd eftersom det är språkrören som lyft fram Kaplan.
Att inte fördöma Kaplan blir därför ett led i att rädda sitt eget skinn. Miljöpartiets position hos svenska väljare är i nuet relativt svag. Att bekräfta att Kaplan saknar ledningens förtroende antas leda till ytterligare väljarflykt.
Utöver den strategiska förklaringen till frånvaron av fördömande, handlar det även om den starka position Kaplan har, och de band som finns till honom, inom Miljöpartiet.
Kaplan är en unik partimedlem, dessutom en god vän till partiledningen. Det vi ser prov på är således en vilja att inte svika en säregen partivän.
I en intervju med Gustav Fridolin som jag genomförde inom ramen för ett forskningsprojekt om ledarrekrytering inom Miljöpartiet säger Fridolin att:
”Om Mehmet Kaplan hade kandiderat hade jag nog avstått, för jag tror det hade varit oerhört nyttigt för Sverige om vi hade haft en troende muslim på en ledande position.”
Innan Fridolin bestämde sig för att kandidera till posten som manligt språkrör ville han alltså fråga Mehmet Kaplan om han tänkte kandidera, och om så var fallet hade Fridolin troligen avstått.
Detta säger något om den ställning Kaplan har inom Miljöpartiet, och inte minst bland övriga ledande personer i partiet. Kaplan är inte vilken partimedlem som helst som avancerat till partitoppen.
Utifrån ett miljöpartistiskt perspektiv är han unik i sin egenskap av att vara just troende muslim. Att språkrören ville ha Kaplan som statsråd är med andra ord inte märkligt.
Inte heller är det konstigt att partiledningen inte fördömer Kaplan som politiker trots de händelser som framkommit. Just Kaplans religiösa tro betraktas som väsentlig för hans avancemang inom politiken.
Att avpollettera honom på grundval av detta blir därmed motsägelsefullt för miljöpartister som definierar sig som antirasister.
Dessutom finns troligen en oro inom partiet att ett fördömande kan underblåsa främlingsfientliga strömningar och således vara fullständigt kontraproduktivt till den ursprungliga ambitionen med att upphöja Kaplan.
Även de vänskapsbanden till Kaplan ska inte underskattas.
Om partiledningen skulle fördöma Kaplan skulle det således innebära ett dubbelt svek; dels mot en vän, dels mot bilden av partiet som Sveriges antirasister.