I debatten efter Mustafa Omar-affären har islamofobi ställts mot anitsemitism, och de enda som lyckats hålla sig konsekvent antirasistiska är Expo. Som jude lägger jag ofta märke till antisemitismen i samhället – och med utgångspunkt i det är det enkelt för mig att se att också islamofobin vuxit sig fast i den svenska samhällskroppen. Sverige är inte längre folkhemsvitt, skriver Jonatan Macznik (LUF).
De senaste veckorna har den svenska samhällsdebatten dominerats av valet av Omar Mustafa och hans senare avgång från Socialdemokraternas partistyrelse. Först präglades debatten av ett avståndstagande från antisemitism, för att sedan fokusera mer på den islamofobi som framträtt i delar av drevet mot Mustafa.
I det mediala drevets dramaturgi ställs nu antisemitism mot islamofobi – en inte bara farlig utan också felaktig beskrivning av verkligheten. Det finns ingen inbördes motsättning mellan att bekämpa antisemitism och islamofobi.
Den som har följt medierapporteringen efter den socialdemokratiska partikongressen har fått ta del av en medial bild som varit tydlig men föränderlig. Först handlade det om Omar Mustafas inbjudningar och eventuella kopplingar till antisemitism och antisemiter. Sedan, efter hans avgång, kom debatten mer att präglas av huruvida Omar Mustafa utsatts för ett drev med islamofoba förtecken.
Många är de debattörer som tydligt tagit ställning på ena eller andra sidan i debatten. Nästan bara Expo, med sitt konsekvent antirasistiska perspektiv, har klarat av att se båda sidor av myntet. I ett samhälle präglat av mångfald och oliktänkande måste samhällsdebatten klara av att ha fler perspektiv samtidigt. Sverige är inte svart eller vitt – och den enkelspårighet som uppvisats är direkt samhällsfarlig.
För mig som judisk svensk är antisemitismen ibland obehagligt påtaglig. Oavsett om den kommer från extremhögern, islamister eller bara vanliga vardagsrasister är den lika förfärlig.
För nästan varje debattartikel jag skriver, oavsett ämne, dyker nya antisemitiska påhopp upp på internet. Jag kan samtidigt konstatera att situationen för judar boende i Malmö inte är långsiktigt hållbar.
På grund av rädsla avstår ofta jag och mina judiska kamrater från att ge uttryck för vår judiska identitet på offentlig plats. Antisemitismen är tyvärr både levande och rotad i Sverige.
Med utgångspunkt i det, är det enkelt för mig att se att också islamofobin växt fast i den svenska samhällskroppen. Att vara muslim i dagens Sverige är långt från att tillhöra rådande norm. Sverigedemokraternas framgångar, precis som den allt mer accepterade vardagsrasismen, är tydliga exempel på det.
Det grundläggande problem som föregick Omar Mustafa-debatten är socialdemokraternas organisatoriska haveri. Men i kölvattnet av det ska inte de som vill utnyttja ett splittrat samhälle få kraft i sin argumentation. Vi måste i Sverige idag klara av att ha mer än en boll i luften samtidigt.
Sverige är inte längre folkhemsvitt. Därför är det farligt att argumenterar för att endera antisemitism eller islamofobi uteslutande förekommit kring Mustafa.
Även om det inte alltid görs öppet ställs i debatten grupp mot grupp och hat mot hat – det kan inte bli mer fel. Oavsett målet bygger hatet på samma strukturer och bör bekämpas gemensamt. Det behövs i Sverige idag inte fler profilerade anti-islamofober eller antisemitism-motståndare. Vad som krävs är en mer konsekvent antirasism, som alltid tar ställning mot hatet – oavsett vem det träffar och varifrån det kommer.