Kyrkan är i blåsväder. Igen. Denna gång rör det sig om kampanjen ”Mitt kors”. Nyss var det resekostnaderna inom kyrkan som granskades.

Min övertygelse är att vi fortsatt kommer att vara föremål för ett offentligt ifrågasättande eftersom det är mycket som är grundläggande dysfunktionellt i vår organisation.

För att alludera Hamlet påstår jag att det är något ruttet inom konungariket Svenska kyrkan.

Så länge organisationskulturen är räddhågsen och strävar efter status quo kommer vi att få se exempel efter exempel.

En präst ritualmördas i sin kyrka i Frankrike. Alla känner fasa och upprördhet. Som medmänniska och medlem i vår världsvida kyrka uppstår då olika behov.

Att försöka förstå vad som skett. Att sörja tillsammans. Att stå upp för det vi tror på. Att få göra en manifestation tillsammans för att kunna gå vidare.

Men vad gjorde vi i vår kyrka för att möta detta? Inte mycket, vad jag vet.

Min uppfattning är att kyrkan absolut måste medlemsorienteras, vara på tårna och utgå från människors andliga behov, om vi ska ha ett grundläggande skäl att finnas till.

Vi kan göra så mycket mer för att möta dessa behov! Direkt när något allvarligt händer. Vi är dock inte vana att lyssna in behov och sen omedelbart skräddarsy handlingar för det som inträffat.

Varför öppnade vi inte våra kyrkor mer? Varför kommunicerade vi inte utifrån de behov människor upplevde? Varför bjöd vi inte in artister, människor från civilsamhället, politiker, muslimer och representanter för andra trosinriktningar till gudstjänsterna för Jacques Hamel?

Istället är det tre kvinnliga prästers egna internetbaserade initiativ, Mitt kors, som möter de kollektivt upplevda behov som nu debatteras.

På nätet kan alla, gratis och direkt, skapa goda initiativ för att stödja människor till tröst och framtidshopp.

Genom ”Mitt kors” har människor dessutom fått en enkel möjlighet att dela det vackra som deras tro och deras symboler rymmer. Något som berör, ger identitet och samhörighet.

Alla formuleringar initiativtagarna använder är dock inte okej. Läser man noga kan man även se en vi-och-dem-attityd som jag uppfattar inte är helt ren. Det är denna som de kyrkliga makthavarna ger sig på. Däri har de en poäng.

Samtidigt är det väldigt få tunga kyrkoföreträdare som har svarat på det inträffade och när de gör det missar de kärnfrågan – människors andliga behov och kyrkans förmåga att möta detta. I stället fastnar de i fromma, räddhågsna alla-har-samma-värde-självklarheter.

Det är alltid lättare att kritisera andra än att själv agera. ”Mitt kors” bidrar till mycket gott och fyller ett behov jag och många med mig upplever.

Jag går med i Facebook-initiativet. Jag tar ställning. Jag lägger ut min bild! Jag delar min berättelse! Jag vill gärna vara en del i att skapa en ritual kring detta i en kyrka. Jag tar gärna ett samtal om detta i offentligheten. Det är min spetskompetens och mitt uppdrag!

Jag önskar vara en del i en kyrka som

• vågar och vill ta ställning. Tydlighet ger trygghet och identitet.
• är självrannsakande och inser behovet av att underkasta sig en reformation för att ha ett existensberättigande.
• har fokus på sin huvuduppgift: att se till människors andliga längtan, behov och frågor. I ord och handling.