För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om en upplevelse mitt i Malmö som värmde ända in i själen.

Jag bevittnade hur en blind man snubblade mitt på gatan och tappade ut allt innehåll ur en påse som han bar på. Jag och mina barn stannade bilen och skyndade ut för att hjälpa honom. Till min glädje var det många fler som gjorde likadant.

Under ett kort ögonblick arbetade vi tillsammans för att hjälpa mannen. Vi var ett tiotal främlingar med olika bakgrunder.

Mannens reaktion var underbar.

– Det var värt att snubbla för att få uppleva en stund av medmänsklighet, sa han på bruten svenska.

Det här är mitt Malmö. Det är så här jag alltid tänkt på min stad – som en plats fylld av medmänniskor, kärlek och olikheter.

Men under senare år har jag fått inse att det finns områden och människor i Malmö som sällan eller aldrig får uppleva fina möten med andra människor.

Det finns människor i min stad som aldrig går utanför sitt eget bostadsområde, som lever en tillvaro i segregerade ghetton med egna spelregler.

Människor, ungdomar, skjuts ned på öppen gata i uppgörelser mellan kriminella gäng, samtidigt som omvärlden skräckslaget står och tittar på. Politiker gormar om fler poliser och militära insatser – man vill se hårdare tag.

Men hårdare tag och strängare straff kommer inte att lösa problemet.

Det är en quickfix som i bästa fall håller vissa av gängens medlemmar borta från gatorna under en period. Men alla som tror att detta kommer att lösa hela problematiken har uppenbarligen inte läst så mycket kring makt och motstånd.

I gängen finns det alltid en eller flera ledare. Genom att eliminera ledaren skapar man som bäst en kort stund av förvirring. Därefter kommer en ny ledare att utses eller dyka upp.

För att på allvar ta itu med problemen på Malmös gator måste vi bli mycket bättre på att arbeta förebyggande.

Vi måste våga se de långsiktiga lösningarna, som sannolikt kommer att ta flera år att driva igenom. Lösningar med resultat som definitivt inte kommer att rymmas inom ramen för en mandatperiod och som kanske inte går att använda som vapen och slagord i framtida val.

Vi måste bli bättre på att kommunicera med ungdomar och familjer i utsatta områden. Vi måste våga möta människor, där de är och med de behov de har i stunden, inte där vi önskar att de var.

De ungdomar som växer upp i Malmös problemområden idag behöver nya förebilder. De enda förebilder de har idag är gängledare som lockar med snabba cash, droger och en livsstil som framställs som glamorös i många samtida filmer.

Vi behöver erbjuda en ny verklighet och visa att det finns gott om andra sunda förebilder i vårt samhälle.

Människor som vågar se varandra och som hjälper personer som snubblar på gatan. Malmö, staden med två ansikten, och våra valda politiker, måste våga vända den andra kinden till så att säga.

Jag skulle också vilja skicka en hälsning till våra politiker.

Vi från Malmö tänker inte ge upp. Malmö är vår stad, vårt hem. Det är våra barn som varje dag ger sig ut i osäkerheten, det är våra barn som dör.

Det är våra gator som just nu svämmar över av knark och vapen. Det är våra barn som går till skolan i skottsäkra västar. Det är våra barns vänner som blir offer för våldet.

Vi kan inte bara ge upp.