När jag läser de sex professorernas svar i SVT Opinion på mitt debattinlägg kommer ett citat från Heinrich Böll i mina tankar: Människa blir man först när man avviker från truppen.

Till det kan man foga att samma sak gäller för tänkande, tänkande sker svårligen i grupp. De tankar som kommer ut blir då lätt manifestartade.

Vad var det jag sa i mitt debattinlägg som fått dem så rasande att de påstår att min kritik ”är svår att ta på allvar”?

Jo, att det inte går att uttala sig så kategoriskt och bestämt som de gör utifrån de undersökningar de refererar till. Det är två påståenden som de sexprofessorerna upprepar gång på gång med hänvisning till diverse studier:

1. Höjda straff hjälper inte för att minska brotten.

2. Att öka upptäcktsrisken är ett effektivt sätt att använda pengarna.

Jag vidhåller att de här påståendena utifrån de refererade studier är öppna för mer tolkning och diskussion än de försöker påskina.

I sitt svar på mitt debattinlägg lägger man till några fler sådana kategoriska och bestämda uttalande i manifestartat språkbruk.

Eller som de säger: ”Givet det moderna västerländska straffsystem vi i dag har gäller följande.”

Till att börja med finns det inget sådant som ett modernt västerländskt straffsystem.

För att ”skapa” ett sådant måste man bortse från de skillnader som faktiskt finns kulturellt, samhälleligt, lagtekniskt, institutionellt mellan olika länder och system.

De påståenden de gör är kontextlösa och därför högst diskutabla.

Det är bara att se hur svårt det varit att få ihop de europeiska straffsystemen inom en EU-ram för att förstå svårigheten med att bortse från skillnader.

Vi kan som exempel ta deras omhuldade tes om att ”avskräckning inte leder till minskad brottslighet” i förhållande till Sverige och svensk verklighet.

Det är framförallt tre ”idéer” som det svenska systemet kretsar kring och där fokus har skiftat genom åren från den ena till den andra.

Det är allmänprevention, retributivt tänkande (för tillfället proportionalitet mellan brottslig handling och straff) och slutligen individualprevention.

Det är i förhållande till det som diskussionen om ”avskräckning” måste sättas in för att bli meningsfull.

Allmänprevention i svensk tappning är något annat än ren avskräckning.

Allmänpreventionen innebär att få medborgarna i allmänhet, allmänheten, att inte begå brott. Medvetenheten om att den allmänpreventiva funktionen av brott inte är så stor att den ensamt motiverar straffen är inbyggt i det svenska systemet.

Vad de sex professorerna gör när de kommer dragandes med sitt generella vetande om ”västerländska straffsystem” och avskräckning är att de sparkar in en lagårdsdörr som stått vidöppen mycket länge.

Individualpreventionen stod i fokus när brottsbalken skapades i mitten av 1960-talet.

Straffrättsreformen 1989 innebar en nedtoning av individualpreventionen och en prioritering av det ”retributiva”. Då försvann också fokus från den del av individualpreventionen som handlar om individuell ”avskräckning” från att begå framtida brott.

Men om man bara antyder och försöker diskutera detta förhållande, som man nu gör i den allmänna debatten, kommer de sex professorerna rusande med sina dogmer om avskräckningens omöjlighet utifrån vad forskning ”visat” och ”vet”.

Böll talade om ”truppen”. De ”sex” börjar mer och mer likna ett ”gäng” där de rusar fram och till när någon i gruppen attackeras.

De kanske inte så mycket liknar ett motorcykelgäng, mer ett överårigt mopedgäng.

Istället för västar bär de sina titlar som avskräckning och istället för diskussion talar de i kommandoton och använder formuleringar som citerades ovan, ”gäller följande”.

Normalt hör man sällan forskare utrycka sig så.

För i grunden för ett vetenskapligt förhållningssätt ligger tvivlet, ifrågasättandet och inte minst ett självkritiskt förhållningssätt.