I debatten om Timbros förslag på halverad föräldraförsäkring har de ekonomiska argumenten ställts i främsta ledet.
Sammanfattningsvis innebär Timbros förslag att vi genom att sätta bebisar i förskola, frigör arbetskraft och på så vis räddar välfärden.
Barnperspektivet lyser med sin frånvaro i denna argumentation. Ett litet barn har ännu inte språket att uttrycka detta, men någonstans kan vi ändå föreställa oss att det faktiskt är skillnad på främling och förälder.
De emotionella banden är osynliga, men fortfarande verkliga och viktiga. Åtta-månaders bebisar behöver sina föräldrar.
Att korta föräldraförsäkringen vore att signalera att föräldraskapet är en kostnad för samhället. En kostnad, javisst, men bara kortsiktigt.
Långsiktigt kommer det att löna sig att inte utsätta våra små för ännu tidigare emotionell stress – det som separationen från den primära omsorgsgivaren faktiskt innebär, oavsett hur välutbildade och välmenande pedagogerna är.
Siri Steijer, programansvarig för arbetsmarknadsfrågor på Timbro, uttryckte i SVT Opinion Live att det är en paradox att staten betalar föräldrars ledighet, när arbetsmarknaden inom välfärdssektorn har så stora behov.
Hon, liksom många andra, missar perspektivet att också barn har behov.
Barns behov är varken svåra eller stora, men de stör de ideologiska föreställningarna om hur vi bygger ett gott samhälle. Barns behov utgörs grundläggande av föräldrarnas tid.
Tid är förutsättningen för att skapa anknytning och bygga relation. Men tid är också pengar och pengar är ideologi. Och här kommer barnen i kläm.
Barnens blotta existens innebär ett anspråk på föräldrarna. Men arbetsmarknaden gör anspråk på samma föräldrar.
Det lilla barnets beroende väcker något i oss alla – det provocerar oss – och hur vi handskas med det kommer att få långtgående konsekvenser. Att ignorera är en väg, att förtränga en annan, men att bejaka det är det bästa.
Ett annat bortglömt perspektiv är att omvårdnad av eget barn faktiskt innebär en arbetsinsats. Begreppet ”ledig” ställer till det i tanken men alla som varit där vet att det inte handlar om en årslång semester.
Men handlar det då bara om att byta blöjor, mata och vagga i vagnen? Då kan ju faktiskt lika väl en robot ta hand om våra barn?
Givetvis är omvårdnaden något mycket djupare än så. Men det där bortom praktikaliteterna är en utmaning att sätta ord på, och i förlängningen att värdera.
Föräldrars arbete blir inte sällan förlöjligat. Siri Steijer har exempelvis tidigare skrivit om lattemammor i mysbyxor som spenderar ett helt år sittandes i en amningsfåtölj.
Haro (Hemarbetandes riksorganisation), startades 1981 och efterlyser fortsatt en uppvärdering av föräldrars omsorgstagande av de egna barnen.
Som samhälle behöver vi signalera att föräldraskapet är viktigt och får kosta. Det är den viktigaste investeringen vi kan göra i vår välfärd.
