Det går inte att göra omelett utan att knäcka ägg. Däremot går det att göra journalistik utan att förstöra människors liv. Detta visar SVT:s Uppdrag granskning när man granskar fallet Fredrik Virtanen.

Visst har de sociala medierna en alldeles egen genomslagskraft. Ett dygn efter att Cissi Wallin anklagat Aftonbladsjournalisten Fredrik Virtanen för våldtäkt hade anklagelsen spritts till en halv miljon människor via just sociala medier.

Men det var likväl publiceringarna i de stora traditionella medierna som knäckte Virtanen. Den publiceringen var inte ödesbunden.

Några stycken ansvariga utgivare fattade beslut om att publicera uppgifter som skulle förstöra Fredrik Virtanens liv. Om de hade tagit brottsbalken och de pressetiska reglerna på allvar hade de inte gjort det.

De satte sin kvalitetsstämpel på sådant som fram till dess hade varit ryktesspridning, om än omfattande sådan, i sociala medier.

Redaktionen för Uppdrag granskning är ofta provokativ. Styrkan ligger i oförvägenhet och förmågan att tänka utanför de ramar som normalt bestämmer journalistikens innehåll. Och det bör sägas eftersom det inte alltid sägs: styrkan ligger också i den journalistiska kvaliteten.

Genomgången av fallet Virtanen är paradoxalt okonventionell genom att den just är så konventionell.

Få ansvariga redaktörer har haft civilkurage och resning nog att i metoo-journalistiken mäta med samma måttstock som i annan journalistik.

Redaktionen för Uppdrag granskning gör detta. Den granskar vad som har rapporterats och bedömer underlaget. Därmed kan egentligen var och en i ett nästa steg göra sin egen pressetiska eller straffrättsliga bedömning.

Ty Uppdrag granskning stannar vid sak: vad har rapporterats och vilket underlag har funnits för rapporteringen.

Redaktionen ger sig aldrig in i nästa besvärliga steg. Om nu uppgifterna med rimlig säkerhet hade kunnat beläggas, var det då motiverat att publicera dem.

Slutsatsen är viktig. De regler som finns i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen respektive de pressetiska reglerna räcker långt.

Det må vara att hundratusentals människor skvallrar på nätet. Så länge det stannar där förstör det sannolikt inte liv. Och det ska sägas: de sociala medierna är inget frirum för förtal. Förtal är förtal om än på Facebook och Twitter.

Möjligen kan tilläggas att de sociala medierna öppnar ett slags halvoffentlighet.

Ty fallet Virtanen handlar inte bara om Fredrik Virtanen. Det handlar också om Cissi Wallin. Genom de sociala medierna öppnas en möjlighet också för den som anklagar att få sin sak prövad.

I fallet Virtanen var det inte regelsystemet som fallerade. Det var ansvariga utgivare och deras yrkesmoral som visade sig inte hålla måttet, framför allt gäller det utgivarna för Svenska Dagbladet och Expressen.