Dagens Nyheter påstår i en serie reportage att allt fler unga män drabbas av ”porrimpotens”. Men artiklarna saknar helt vetenskaplig grund. Dessutom genomsyras texterna av gravt moralistiska övertoner, vilket ligger i linje med mediernas långa historia av att demonisera sexualitet. DN:s journalistik sjukförklarar felaktigt en stor grupp ungdomar som njuter av porr, skriver nätverket Queera sexologer.
Artikelserien om den så kallade porrimpotensen nyligen publicerad i Dagens Nyheter är en moralisk backlash. Den handlar om att unga män tittar på för mycket porr och därmed blir skadade.
Konsekvenserna antas bli att männen inte kan ingå i intima kärleksrelationer med kvinnor. Alfred Kinsey, en av förgrundsgestalterna till den moderna sexologin, identifierade däremot den promiskuösa individen som ”someone who’s getting more than you are”.
Hela artikelserien genomsyras sålunda av en heterosexistisk syn på män och kvinnor. Det mest problematiska är ändå dess grava moralistiska övertoner, som även TV4 Nyhetsmorgon hakar på.
I artikelserien använder DN:s journalist formuleringar om ”normalt sexliv” och ”sex på riktigt”. Påståenden som att porrfilmer ofta innehåller en annan typ av sex än vad de flesta förmodas ägna sig åt, exempelvis analsex eller så kallat ”kinky-sex”, reproducerar en uppfattning om att sexuella praktiker utanför det ”normala” heterosexuella vaginala samlaget är förkastliga.
Kulturantropologen Gayle Rubin menar att människan i vårt västerländska samhälle lär sig att dela in sexualiteten i ”god”, ”normal” och ”naturlig”. Här ställs den heterosexuella, tvåsamma och partnerorienterade sexualitet, symbolen för det goda, mot den ”dåliga”, ”onormala” och ”onaturliga”. Baserat på bland annat Kinsey menar vi att det inte finns någon given naturlighet i sexualiteten.
Det är omöjligt att konstatera att en grupp personer eller en enskild individ har för mycket sex (eller för den delen för lite sex) eller tittar för mycket på porr. Den enda relevanta bedömningen måste ske utifrån de upplevda konsekvenserna hos den enskilde – vilket i sin tur påverkas av mediala representationer, såsom DN:s artikelserie.
I artikeln med rubriken Verkligheten inte tillräckligt upphetsande hävdar DN att ”allt fler unga män drabbas av ‘porrimpotens’”. Vi har förgäves sökt artiklar om diagnoser som porrimpotens i vetenskapliga databaser – vi hittar ingen forskning som stöder detta. Istället verkar den så kallade porrimpotensen bygga på anekdotisk evidens utan självklar vetenskaplig grund.
Intervjuade kliniker framhåller dessutom att de inte har mött någon patient med detta problem. Att drabbas av erektionsproblem handlar om varierade komplexa fenomen, såsom prestationskrav, samlagsnorm, psykologiska processer, samhälleliga krav, maskulinitetsideal, förväntningar på sex liksom fysiologiska orsaker.
Medierna har en lång historia av att framhålla enkelspåriga argument som demoniserar sexualitet och konstruerar sexualitet som en farlig, okontrollerbar och destruktiv kraft.
Vi tror istället att detta handlar om ett fenomen som utifrån ett historiskt och sociokulturellt perspektiv kallas för medikalisering. Detta betyder att ickemedicinska problem blir definierade och behandlade som medicinska problem, oftast i termer av sjukdomar eller störningar.
Hela artikelserien patologiserar en stor grupp människor som njuter av porr och väcker skam- och skuldkänslor för personer som tittar pornografi. Detta är problematiskt då det även framkommer att de flesta ungdomar inte har några svårigheter med att hålla isär det som sker i filmerna från det som sker i livet.
Pornografin erbjuder emellertid en mycket tacksam och effektiv projektionsyta i sökandet efter syndabockar när allt inte fungerar så smärtfritt som vi hade önskat. Det är socialt mer accepterat att säga att ”det är porrens fel” – men svårare att tillstå att föreställningar om maskulinitet, samlagsnorm eller påtvingad heterosexualitet orsakar ens lidande.
Tesen om att samhället tenderar att bli allt mer sexualiserat dyker upp med jämna mellanrum. Detta har dock ingen historisk eller vetenskaplig förankring. Eller som forskaren Mariah Larsson uttrycker det: ”Det historiska förloppet är varken en framstegssaga eller en förfallshistoria”