Nu har författaren Björn Ranelid fyrat av en arsenal av metaforer igen; få kan väl ifrågasätta hans position som Sverige-etta i metaforleverans?

I P1-morgon i tisdags charmade han programledaren Joar Bendjelloul när han fick vittna om hur de ranelidska specialitéerna kommer till.

Och det gick inte att ta miste på programledarens förtjusning över det direktsända mötet med den verbale ekvilibristen med sin särpräglade dialekt:

• ”Att leva är att simma från stranden jag till stranden du, i havet vi.”
• ”Kärleken är ett mirakel som besegrar allt… detta mirakel… nu skjuter vi iväg pilarna. Ja ja!”
• ”Om kvinnan avstår från mannens säd i 60 år så dör hela mänskligheten ut!”
• ”Herrrrrrrrrrrrrrrreguuuuuuuuddd…”

Han är både elit och Ullared på samma gång, och det är nog därför som han orsakar förvirring i flera läger. Det är svårt att bli klok på Björn Ranelid. Han säger på en och samma gång saker som de här:

• ”Det finns en miljon människor som kan skriva som Liza Marklund, men bara en kan skriva som jag.”
• ”Det är mycket ödmjukt sagt.”

Och:

• ”Jag har inte satt mig på några höga hästar.”
• ”Jag har inte blivit intervjuad en enda gång i Dagens Nyheter på sexton år.”

…och det stör dig lite…?

• ”Nej inte alls.”

På ett sätt är väl Björn Ranelid en glimrande skicklig PR-man för det svenska språket; få kan så pricksäkert som han presentera en förödande dementi av den vida spridda villfarelsen att svenska skulle vara ett fattigt språk.

För visst har du också hört det, eller i värsta fall kanske du har sagt det själv någon gång: att svenskan är så ynkligt ordfattig och att det är därför som vi så ofta tar till engelska ord och uttryck.

Men det är ju rena tramset.

Om svenskan är ordfattig eller inte avgörs inte på någon avlägsen marknad – det är vi själva som bestämmer om ett ord är användbart eller inte.

Det är vi själva som bestämmer om ”tsunami” ska uttalas som det stavas (och därmed bli väl inkorporerat i den svenska ordskatten)eller om vi ska exotisera ordet och uttala det /tsoooonAAAAAAAAmi/.

Och jag har förstått att stora delar av medieeliten gärna fortsätter att exotisera tsunami-ordet. Okej, de har ju den makten. Men jag skulle föredra att vi avstod från ”märkvärdifiering” av vokabulären.

Det är svårt att tänka sig att franska journalister, om de hade gjort en inlåning av ett ord från Skandinavien, skulle imitera ett svenskt eller norskt uttal av låneordet. Alla vet ju att de omedelbart skulle anpassa och uttala ordet ”på franska”.

I Björn Ranelids nya roman, Överbefälhavarens hemlighet, visar han återigen att han har svart bälte i metaforer. Vem i Sverige behärskar bättre än han detta sinnrika verktyg i retoriken?

”Överbefälhavaren Axel Wiman dalade plötsligt som ett skadeskjutet attackplan från luften ner mot det öppna havet kring Sveriges kuster.”

”Om Axel Wiman liknade sitt liv vid ett stort bygge med en mängd rum, så fanns det murket virke i de bärande väggarna och i takbjälkarna och till och med golven där han gick och vilade fötterna…”

”Det var sjunkbomber och kränkningar av både luftrum och farvatten i faderns liv.”

Ranelid hävdade i P1-morgon att han aldrig aktivt söker språket och metaforerna, det räcker med att han låter sin hjärna vara vidöppen (han missar inte att underrätta oss om att den väger 1 400 gram).

Björn Ranelids språk är en gåva till oss som älskar det svenska språket och som gärna duschar i fantasifulla metaforer och andra troper i retorikens trädgårdar.

Han påminner oss om att det är vi själva som formar språket, och begränsningen finns inte i svenskan utan bara i oss själva.

Så vad hindrar oss från att släppa bojorna och ge oss hän när vi ska använda våra språkliga resurser nästa gång?

Ranelid visar vägen. Han är kanske inte fullt så ödmjuk som han tror. Men han älskar det svenska språket, och det är ingen olycklig kärlek.

Herrrrrrrrrreeguuuuuuuudddd!