Kända svenska journalister, etablerade författare och uppburna kulturpersonligheter har tillsammans bildat en hatmobb för att krossa mig och andra som inte tror på feminismen. Nyligen har jag också drabbats av regelrätta hot. Därför har jag motvilligt bestämt mig för att avsluta min opinionsbildning inom genus och jämställdhet, skriver Per Ström inför kvällens Debatt.
Sedan 2007 har jag varit aktiv i samhällsdebatten på området genus och jämställdhet. I dag lämnar jag den debatten. Orsaken är att den är omöjlig att föra.
Många vet vid det här laget att jag inte köper den feministiska verklighetsbeskrivningen. Jag tror inte på könsmaktsordningen. Jag tycker inte att kvinnor behöver curlas eftersom jag anser dem vara lika starka och kapabla som män.
I stället ska könen ha samma rättigheter och skyldigheter.
Den synen delar jag med många svenskar. Skillnaden är att jag säger det öppet, vilket de allra flesta inte vågar. De vet nämligen att omedelbar bannlysning som kättare och en tillvaro som spottkopp väntar den som avviker från Den Enda Rätta Läran – feminismen.
Det har mycket riktigt drabbat mig. Från den dag jag kom ut ur garderoben som Avfälling har jag utsatts för enorma mängder hat, spott och spe. Sällan har jag mötts av en vilja till seriös debatt om vad jämställdhet egentligen är. I stället för att bemöta mig i sak har invektiven haglat, härskartekniken svingat sig till nya höjder och hånskratten ekat.
När jag i våras organiserade en pubträff för jämställdister (min term för oss som vill ha lika rättigheter och skyldigheter för könen) stormade det in ett 50-tal feministiska aktivister och försökte ta över mötet. Däribland författaren Maria Sveland.
En av aktivisterna gav mig en teckning med ett avskuret manligt könsorgan.
Feministerna hade använt Facebook för att under devisen ”Operation dicken: Kukmätning med Pär Ström” trumma ihop folk till mötessabotaget. I puben filmade och fotograferade de flitigt. Flera jämställdister hängdes efteråt ut på bild som ”hatare” i den statssubventionerade nättidningen Feministiskt Perspektiv under rubriken ”Feminister och hatare ansikte mot ansikte”.
Sedan dess har jag inte vågat mig på att arrangera fler pubträffar. Och om jag hade gjort det hade nog ingen jämställdist vågat komma. Skrämseltaktiken lyckades.
Det allvarligaste är att många av dessa försök att tysta en dissident leds av etablissemanget, vilket Sakine Madon och Fredrik Krohnman vältaligt påpekade i en artikel på Expressen Kultur nyligen. Kända journalister, krönikörer, mediepersonligheter, etablerade författare och uppburna kulturpersonligheter har bildat en hatmobb som drar fram som orkanen Sandy för att krossa dem som har fräckheten att inte följa tyckarelitens åsiktsdekret.
Författaren och journalisten Katerina Janouch skrev till exempel på Twitter att kvinnor är ”rövknullade” av mig. Förläggaren Johannes Klenell förklarade på förlaget Galagos officiella blogg att jag är ett ”rötet pisshuve”. Författaren Susanna Alakoski skrev i en debattartikel i Kristianstadsbladet ”Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater”.
Den populära Facebook-gruppen ”Vita kränkta män” tog ett foto på mig från min webbplats och gjorde till gruppens profilbild. När jag begärde att de skulle byta profilbild skrev Emanuel Karlsten, som är krönikör i Dagens Nyheter (och uppenbarligen med i gruppen), på sin blogg: ”Ibland skriver humor sig själv”.
Jag hade avslöjat mig som kränkt. Efter den här debattartikeln kan Karlsten skratta ännu mer.
Nu har ”Vita kränkta män” istället en tecknad karikatyr av mig som profilbild. Tidigare har de i sin logg publicerat morbida fotomontage på mig, bland annat ett där jag blir halshuggen och det här ovan där jag blir korsfäst.
Blodet sprutar.
Det som jag här har beskrivit är bara toppen på ett isberg, sådant som råkat komma till min kännedom. Av självbevarelsedrift låter jag bli att ta del av mobbarnas skrän och asgarv.
Mycket av hatmobbens framfart sker i sociala medier. Men även Sveriges Radios journalister och stora papperstidningar har sällat sig till mobben. Observera återigen att jag inte syftar på saklig kritik – sådan välkomnar jag – utan på lynchmentalitet och härskarteknik. Det rör sig om uttalanden som att min mentala hälsa kan ifrågasättas och att jag borde skaffa suspensoar. Vad mina underklädesvanor har med samhällsdebatten att göra framgick inte. En tidning skrev något om att ifall jag blir nedslagen med ett järnrör när jag går ut så skulle det inte vara så förvånande.
Ibland har till och med ledarsidor hoppat på håntåget.
Men det rör sig inte bara om hån. Det rör sig också om medvetna vantolkningar av det jag säger. Dessa sprids på de sociala medierna som maskrosfrön om våren och förvandlas snart till ”sanningar”. Säger jag till exempel att statliga bidrag för att starta eget bör kunna sökas av alla medborgare, inte bara kvinnor, kallas jag raskt för ”kvinnohatare”.
Efter fem års försök har jag kommit till slutsatsen att det är omöjligt att driva en seriös debatt om genus och jämställdhet i Sverige. Det beror på att debatt per definition kräver minst två åsikter, och i genusfrågan är bara en åsikt tillåten. Accepterar du inte den feministiska grundinställningen accepteras du inte heller som debattör.
Sverige har blivit ett land där vi alla ska tycka samma sak, och den som svär i kyrkan hamnar i stupstocken på kyrkbacken.
Länge har jag betalat ett personligt pris för att jag på fritiden engagerat mig i samhällsdebatten på jämställdhetsområdet. När jag nyligen också har drabbats av hot har jag kommit till slutsatsen att priset blivit för högt. Jag avslutar idag min opinionsbildning för en balanserad syn på genus och jämställdhet.
Min programförklaring för ”jämställdismen” kan du läsa här, som jag alltså kallar den neutrala ideologin mellan de könsvinklade ideologierna feminism och maskulism. De 13 punkterna får bli mitt politiska testamente på jämställdhetsområdet, tillsammans med min nyligen publicerade bok Mansförbjudet.
Tack för mig.