DET DANSKA VALET Med största sannolikhet får Danmark efter dagens val sin första kvinnliga statsminister.  Givetvis är handlingsutrymmet begränsat när man som Helle Thorning-Schmidt vill gå in som första kvinna på en post som har ett manligt märke och är manligt kodat. Kommer landets första kvinnliga statsminister gå kvinnorörelsen till mötes och våga lägga fram viktiga jämställdhetspolitiska reformer i ett Danmark där feminism är ett skällsord? Det frågar sig Drude Dahlerup, professor i statsvetenskap och genusvetenskap.

Med största sannolikhet får Danmark efter dagens val sin första kvinnliga statsminister. Sverige blir då det enda nordiska landet som aldrig har haft en kvinna på posten. Lite konstigt när jämställdhetsdebatten har större prioritet i svensk än i dansk politik. Sedan slutet av 1990-talet benämner sig alla svenska partier, förutom Moderaterna och Kristdemokraterna, som ”feminister”. I Danmark är ”feminism” numera ett skällsord. Sveriges Riksdag, som återsamlas i dag, har 45 % kvinnor, medan kvinnorepresentationen till danska Folketinget har stagnerat på 38 % genom de senaste fyra valen. Det är fortfarande ovisst om kvinnorna i Danmark äntligen lyckas bryta glastaket vid valet i dag.

Men Danmark var snabbast från start. Redan 1924 fick Danmark sin första kvinnliga minister, utbildningsminister Nina Bang – världens första kvinnliga minister utanför Sovjetunionen. Hon hade det tufft, blev uthängd i tidningarna för att hon var kvinna, marxist – och inte försökte vara snäll och söt! Först efter andra världskriget får Sverige sin första kvinnliga minister.

Flera röster i både Danmark och Sverige har frågat sig varför Helle Thorning-Schmidt inte spelar ut ”kvinnokortet”. Generellt sett står jämställdhetsfrågor inte högt på hennes politiska dagordning – inte på de andra partiledares dagordning heller, för den sakens skull. Att hon kan bli Danmark första kvinnliga statsminister är inget hon skryter med.

På något märkligt vänster är kön en dold dimension i dansk politik idag. Alla har noterat Helles kön, men hur ska det diskuteras? Könstillhörighet är svårt att hantera i politiken, även idag.

Givetvis är handlingsutrymmet begränsat när man som Helle Thorning-Schmidt vill gå in som första kvinna på en post som fram till nu endast har tillhört männen. Statsministerposten har ett manligt märke och är manligt kodat. Att Helle Thorning-Schmidt alltid har svart kavaj på i TV-debatterna är givetvis ett sätt att tillskriva sig mer auktoritet som kvinna i ett manligt kodat jobb.

Det har sagts om den socialdemokratiska utmanaren att hon är ”stram”. Javisst, men om hon hade haft utsläppt hår och framträtt med ett ständigt och sött leende, då hade det givetvis också varit fel. Damn it if you do, and damn it if you don’t, låter en av norska Berit Ås kända härskarteknikker.

Den första kvinnan på statsministerposten kommer mötas av motstridande förväntningar: Å ena sidan måste hon visa att hon är ”one of the boys” , att hon är lika bra/ likadan som föregångarna. Å andra sidan förväntar man, inte minst i kvinnorörelsen, att hon visar att hon är annorlunda än raden av manliga statsministrar som kom före.

Med det sagt, återstår dock ett val för den förste kvinnliga statsministern. Helle Thorning-Schmidt måste också göra sina val. Vill hon som Storbritanniens första kvinnliga premiärminister, Margaret Thatcher, hålla andra kvinnor ute ur regeringen och helt avstå från jämställdhetspolitiska utspel – eller vill hon som första norska kvinnliga statsministern, Gro Harlem Brundtland, bilda en regering som till hälften utgörs av kvinnor och till hälften utgörs av män och därmed lägga fram viktiga jämställdhetspolitiska reformer?

Det finns fortfarande en barriär för kvinnliga politiker, men det finns också möjlighet till aktiva politiska val.