Det finns likheter mellan utvecklingen i Turkiet och länder som Thailand och Egypten. Många har skäl att hata ledarna – men ledarna har samtidigt majoriteten på sin sida. Motsvarande situation i västvärlden skulle inneburit demokratisk legitimitet, men västmedier beskyller istället Erdogan för att vara auktoritär. I själva verket är hans parti AKP de som gjort mest motstånd mot militärstyre i Turkiets historia, skriver Yasri Khan.
I dagarna har man kunnat läsa många analyser kring Turkiet. Jämförelser med arabiska våren visar ur oinsatta svenska journalister är i både Turkiet och Mellanöstern.
Rapporteringen är tyvärr inte särskild nyanserad – och väldigt ytlig.
Om man ändå måste göra jämförelser så är det rimligen med Thailand de borde göras. Tidigare premiärministern Thaksin Shinawatra har gjort en liknande resa och transformerat landet, med skillnaden att Erdogan är en skickligare politiker som jobbat smartare (och därmed hållit ut längre). Båda hade den djupa staten, militären och domarkåren som motståndare.
Thailand har Patani och konflikten i södern, Turkiet har kurderna. Thaksin blev premiärminister ungefär samtidigt som Erdogan, båda blev demokratiskt valda och lyckades omvandla ekonomisk kris med stora IMF-lån till en ekonomisk framgångssaga där de har frigjort sig från skulder. Båda hade länder som ville reformeras och de kunde samla intellektuella och djupa folklager bakom sig. De vann val och lyckades få starkare siffror efter varje val.
Båda allierade sig med folket på landsbygden – mot den urbana eliten och dess starka kopplingar till militären. Båda startade egna partier. Båda vann popularitet genom att stärka den nationella ekonomin, bygga upp sjukvården och lyfta välfärden. De lade också mer av makten bakom formellt demokratiskt styre.
Under processen blev Erdogan och Thaksin också politiska rockstjärnor, som älskades och hatades på samma gång. En status som dessa personer använde skickligt för att få igenom allt mer av sina viljor och pusha sina länder framåt.
Både Erdogan och Thaksin har även haft möjlighet att faktiskt få mandatet att lösa kurdfrågan/patanifrågan samt lösa konflikter som plågat båda länderna i snart runt 100 år. Den demokratiskt återvalde Thaksin blev dock motad av militären i en militärkupp fem år efter makten – efter att ha blivit indragen i en kamp mot frihetsrörelserna i Patani samt i tvivelaktiga affärer.
Thaksin blev mäktig, men det fanns en starkare makt i Thailand i form av den thailändska kungen som Thaksin inte kunde manövrera förbi. Kungen, som har stark lojalitet från militären, stödde en militärkupp som ledde till att Thaksin fick fly. Efter militärkuppen var Sverige väldigt snabba med att ge militärkuppen legitimitet genom att sälja svenska JAS-plan – något som visar vilka vi egentligen hejar på i vår utrikespolitik.
Efter det andra valet lyckades Erdogan göra något som Thaksin misslyckades med. Han lyckades få till ett folkval och manövrera ut militären innan militären lyckades kuppa ut honom. Det ledde senare till att militärledare i Turkiet valde att avgå i frustration. Turkiet hade lyckats lägga den mäktiga militären under civil kontroll. Resultatet?
Möjlighet till historisk fred med minoriteter, utökade civila rättigheter och en starkare demokrati.
Om kopplingar ändå ska göras med Egypten så är det att Mursi befinner sig där både Thaksin och Erdogan befann sig runt 2001. Frågan är dock om han klarar av att bygga upp Egypten på samma sätt som Turkiet och Thailand gjort.
Samtliga tre länder har runt 70-80 miljoner invånare och de har haft stora budgetunderskott. Samtliga tre länder har en militär och en urban elit mot sig. Med sig har de majoriteten; de fattiga, den nya medelklassen och en växande, ny elit.
Alla är i processen där de rör sig från en militärstyrd stat till en civilstyrd. En process som innebär att förändra strukturer, tankesätt och ”spelreglerna” för hur man gör ”business”.
Det skapar mäktiga fiender både inom landet och utanför. Det finns skäl för många att hata ledare som Erdogan och Thaksin, men stödet för dem är också enormt stort och de har majoriteten på sin sida. I västvärlden skulle det inneburit demokratisk legitimitet för svenska journalister, men i tredje världen gäller helt andra regler. Det är sorgligt att läsa mellan raderna att människorna där inte ska ha samma rätt som vi att välja sina ledare.
Älska eller hata män som Erdogan och Thaksin – men de gör skillnad. De förändrar och de har bidragit till att fler får ta del av välfärden. De har starkt bidragit till att makten i deras länder numera är mer mottaglig för folkets röst. I var och en av dessa länder finns det idag en ökad demokrati, ett starkare civilsamhälle och gator som upplåter mer plats åt folkligt missnöje och organisering än innan.
Samtidigt finns det mycket mer att göra, vilket är förståeligt då dessa länder befinner sig i en övergångsfas. Fokus bör inte vara att anklaga Turkiet för att vara auktoritärt när AKP faktiskt varit de som lyckats göra mest motstånd mot militärstyre i sitt lands historia. Risken blir annars att vi stödjer en återgång till informell militärdiktatur och att eliten som folket tappat allt förtroende för återigen stärks.
Låt vårt fokus istället ligga på att hitta vägar för att stärka civilsamhället i dessa länder. Ett starkare civilsamhälle kan fungera som en kudde mellan den gamla urbana eliten och den nya medelklassen. Det kan skapa möjlighet för samtal, diskussioner och producera konkreta policyförslag liksom ökad folkbildning.
Samhället utvecklas inte av politiska hejaklackar som blint stödjer olika politiska eliter – det utvecklas av bra och genomtänkta förslag som fler får vara med och tycka till om.