Situationen är ytterst allvarlig och vi måste agera snabbt och hårt för att sätta press på regeringen i Kiev. Regimen saknar respekt för den som bara pratar.
Den politiska krisen i Ukraina är den längsta, svåraste och mest förbittrade i landets drygt 20-åriga historia. För första gången har flera dödsoffer krävts, hur många är oklart. Krisen är heller inte enbart koncentrerad till huvudstaden Kyiv. Under torsdagen och fredagen har demonstranter i flera städer tagit över eller blockerat de lokala länsadministrationerna (centralmaktens förlängda arm i regionerna). Dessa händelser tog sin början i västra och centrala Ukraina, men sprider sig nu längre österut.
Tidigare ukrainska politiska kriser, även under den orangea revolutionen 2004, har alltid i slutändan lösts genom förhandlingar mellan konkurrerande elitgrupper. De kompromisser som uppnåtts har ofta varit bräckliga och därför snabbt gett upphov till nya kriser, men på detta sätt har man ändå kunnat undvika väpnad konflikt och blodsutgjutelse. Natten till fredag kom beskedet att oppositionen lämnar förhandlingarna med regeringen efter en omröstning bland demonstranterna på självständighetstorget i Kyiv. Detta betyder inte att underhandskontakter mellan parterna upphör, men jag ska här kort försöka förklara varför beslutet togs.
Ukrainsk politik byggde länge på en oligarkisk pluralism, där en, i synnerhet i jämförelse med grannlandet Ryssland, relativt hög grad av politisk och medial mångfald kunnat växa fram genom att inget av de konkurrerande politiska och ekonomiska nätverken varit tillräckligt stark för att monopolisera makten. Samtidigt uppmuntrade denna ordning till kortsiktighet, bristande reformvilja och egoism hos de olika elitgrupperna, även hos dem som presenterade sig som reform- och västvänliga demokrater.
Janukovytj, som på ett korrekt sätt valdes till president 2010, har inte accepterat detta dysfunktionella men samtidigt relativt fria system. Hans team har i stället från första början varit kompromisslöst och brutalt, och har målmedvetet steg för steg sökt ta full politisk och ekonomisk kontroll över landet, inte minst genom att säkra herraväldet över den korrumperade rättsapparaten. Politiska motståndare har förföljts och mediefriheten inskränkts.
Två månaders storskaliga protester har inte lett till några eftergifter alls från regimen. I stället antogs regelvidrigt i parlamentet 16 januari lagar som kraftigt försvårar demonstrationer, mediebevakning och långsiktig politisk konkurrens, vilket var vad som ytterst fick krisen att eskalera till dagens mycket allvarliga läge.
Att demonstranterna och gatuaktivister inte tror på förhandlingar i detta läge beror främst på två saker. För det första är förtroendet för regimens löften mycket lågt på grund av dess hittillsvarande framfart. För det andra går det inte att överskatta den symboliska och psykologiska effekten av dödsskjutningar, kidnappningar och misshandel.
Många har svårt att tänka sig någon lösning som inte innebär att regimen helt får lämna ifrån sig makten och de skyldiga till våldet straffas. Oppositionsledarnas förhandlingsmandat nerifrån är därmed inte starkt.
USA har redan upphävt visumen för de ansvariga för våldet mot demonstranterna 1 december, men listan kan utvidgas till att omfatta de skyldiga till den senaste veckans betydligt grövre våld, till deras familjer och personliga nätverk. Samtidigt kan man avisera tyngre åtgärder, som att frysa de omfattande tillgångar regimen och närstående affärsmän har i väst, om inte våldet upphör.
Ukraina går nu in i en avgörande fas, där landets och hela generationers framtid står på spel. Det är nu viktigt att de ukrainska makthavarna sätts under hård diplomatisk press.
Samtal och medling är utmärkt, men glöm inte att regimen den elfte december inte drog sig för att storma Självständighetstorget medan EU:s Catherine Ashton fortfarande befann sig i Kyiv.
Denna regim har ingen respekt alls för dem som bara pratar.