Vad skulle ni kalla en grupp människor som blir bortvalda på arbetsmarknaden trots utbildning och erfarenhet. Som varenda gång de besöker vårdcentralen eller akuten riskerar att blir nekade vård och inte blir lyssnade till.
Diskriminerad? Strukturellt förtryckt?
Inte enligt lagen, i alla fall inte om det gäller tjocka personer. Då får man skylla sig själv. Det kan ju faktiskt vara ohälsosamt eller rent av äckligt.
Att vara tjock innebär att utsättas för förtyck, att hånas, skammas och diskrimineras helt utan lagliga påföljder.
Det har gått från att vara ett fysiskt faktum till att vara en känsla som smala kan känna. En känsla som förknippas med att vara äcklig, ful och misslyckad.
Något många är rädda för att bli då de själva inte vill bli utsatta för förtryck.
Tjocka människor upplevs som tärande på systemet. Att vi med åldern kommer att kosta staten massa pengar på grund av vår storlek.
Samtidigt får vi höra att vi går en förtidig död till mötes, vilket egentligen borde gå emot varandra. Ska vi kosta pengar eller ska samhället tjäna pengar på oss?
För om vi ägnar våra liv åt att jobba och betala skatt för att sedan dö, bör inte det ses som gynnsamt ur ett ekonomiskt perspektiv?
I tjock-positiva forum läser jag nästan dagligen om nervösa tjockisar som är oroliga för att söka sjukvård och inte bli tagna på allvar. Många går inte till vårdcentralen innan det är absolut akut. Då men en knut av oro i magen och ett inövat tal för att läkarna ska ta oss på allvar.
Jag är en av dem. Rädslan är att inte bli tagen på allvar och att inte få adekvat vård. Något som vi tjocka måste förhålla oss till som kan vara förenat med livsfara.
Nyligen läste jag om en ung tjock tjej i USA som fick lunginflammation som aldrig riktigt försvann. Hon sökte läkarvård för problemen men fick enbart medicin och rådet att gå ner i vikt.
Under de kommande tre åren blev hon svagare och allt sämre, men eftersom hon blev avfärdad av läkarna hela tiden började hon tro att hon var hypokondrisk. Även när hon hostade blod ville ingen ta hennes problem på allvar utan hon fick istället höra att viktnedgång var bra för immunförsvaret.
Efter tre år mötte hon äntligen en läkare som lyssnade. Då visade det sig att hon hade cancer och fick operera bort ena lungan på grund av att för mycket vävnad redan hade dött.
Om hon inte hade blivit hörd hade hon varit död idag. Förstår ni då varför vi är oroliga när ingen vill lyssna på oss?
Många tycks tro att vi antingen är dumma i huvudet, gjorda av pansar eller helt enkelt måste tåla den här behandlingen bara för att vi är tjocka, vilket återspeglar sig i samhället i stort.
Problemet är att vi måste förhålla oss till fetthatarna utan att slå tillbaka då ni kan vara våra potentiella chefer, läkare, arbetskollegor eller rent av delar av vår familj och att vi enligt lagen inte har några rättigheter.
Dessa människor visar ingen omsorg, då man gör det genom att lyssna och inte genom att mästra.
De tycks tro att vi med enbart våra kroppar vill uppmana andra människor att bli tjocka, när det enda vi vill är att bli behandlade lika oavsett storlek.
En dag kanske de förstår att vi är människor precis som dem. Men för mig har det här blivit en medborgarrättsfråga.