Beskedet som Stefan Löfven lämnade i maj i år har inte lämnat någon assyrier oberörd.

När jag insåg att regeringen inte tänker erkänna folkmordet blev jag besviken och ledsen. Jag snuddade vid tanken på att ge upp. Men så kom den andra, tredje och fjärde tanken.

Varför ska jag ge upp?

Vad gör vi för fel vi när vi inte får igenom erkännandet?

Måste vi kanske ha en starkare sammanhållning?

Frågorna är många och svaren är få men en sak är säker: Vill man någonting i denna värld får man kämpa för det.

Jag kommer att fortsätta jobba för att folkmordet 1915 – Seyfo – ska erkännas av socialdemokraterna och bli en del av partiets utrikespolitik.

Jag kommer att fortsätta kämpa för mitt folk i hemlandet.

Jag kommer att fortsätta kämpa för att den assyriska identiteten, kulturen och historien för evigt hålls vid liv.

Till Turkiets ambassadör Emre Yunt säger jag följande:

Ni bär skulden till den etniska rensningen av assyrier, armenier och greker 1915.

Ni bär skulden till att jag inte kan mitt eget språk.

Ni bär skulden till assyriernas förtryck i hemlandet.

Ni är folkmordsförnekare.

Så länge ni förnekar folkmordet kommer relationen mellan assyrierna och Turkiet aldrig att vara bra. Det är ni som bär skuld till det, inte assyrierna.

Att fortsatt hota med att relationerna blir dåliga mellan er och de länder som väljer att erkänna folkmordet bevisar er desperation; ni förnekar händelserna till varje pris.

Jag kommer aldrig glömma och aldrig förlåta, och även efter 100 år kommer det att finnas personer som jag som aldrig glömmer, aldrig förlåter och kämpar för evigt.

Jag är inte ensam.