I dag får vi se president Xi Jinping dra allas blickar till sig när han i en öppen limousin inspekterar trupperna vid den stora paraden. Det är Folkrepubliken Kinas 70-årsdag – ironiskt nog en folkrepublik där ett digitalt övervakat folk är underkastat en enmansdiktatur.

Det är också mer slutet i det styrande kommunistpartiets topp än på mycket länge. Xi Jinping verkar hålla i alla trådar. Vad andra ledare tycker vet vi inte.

Men det hade också kunnat vara så annorlunda – som på kvällen före nationaldagen 1985. Då kunde vi utländska korrespondenter mingla med de högsta ledarna på banketten i Peking. Det var i mitten av 1980-talet som de högsta ledarna var som mest öppna under folkrepublikens alla år. Ja, allt var som mest öppet.

Med ett glas vitt vin i handen kom de ner från podiet och gav sig ut bland de utländska diplomaterna och oss journalister. Vinet var för övrigt en produkt av Kinas första samarbete med utländska vinmakare.

Den stigande stjärnan då var 57-årige Hu Qili. Vi var några som fångade in honom och frågade direkt vad han tyckte om veteranen Chen Yuns tal ett par dagar tidigare.

Chen Yun var den som mest ville hålla fast vid planekonomin under den växande reformvågen. Men Hu Qili svarade att han ville se mer marknadsekonomi: ”Precis som när vi kör bil måste vi vrida på ratten ibland.”

Jag undrade vilka motsättningar en ung ledare kunde tänkas ha med det gamla gardet. Han plirade bakom de guldbågade svaga glasögonen. ”Vi respekterar deras erfarenhet, de styr och vi unga sitter vid årorna”, blev hans slipade svar. Med sin ingenjörsexamen var han en del av den nya teknokratiska ledningen.

Även ledare som var skeptiska mot den rådande linjen var tillgängliga på banketten. Jag lade märke till en försynt äldre herre i enkel jacka. Det var den 69-årige Deng Liqun, som just fått sparken som propagandachef.

Han var en av de få kritikerna av reformarkitekten Deng Xiaopings linje. Till oss sade han sitt hjärtas mening om problem i reformernas spår såsom prostitution och ”smutsiga tidningar”.

Varken förr eller senare har vi upplevt en sådan öppenhet bland de högsta ledarna som på mottagningen inför nationaldagen 1985.

Den försiktigt gryende friheten under åren kring 1985 vibrerar också i Ronja Yus genomarbetade dokumentär ”Mitt 1980-tal”. Hon växte upp i Peking och följde som tonåring den intensiva rörelsen för en fri kultur.

Nu bor hon i Sverige.

I filmen ser några av de mest uttrycksfulla konstnärerna och musikerna tillbaka på denna genombrottsperiod. Filmen ligger kvar på SVT Play till den 27 november.

”Tankarna hade släppts fria och var omöjliga att kuva”, berättar Ronja Yu.

Konstnären Wen Pulin lyckades 1988 vira in en respektabel del av Kinesiska muren i vita tyger som ett förband mot ”murens alla djupa sår som uppstått när man låter människor stånga sig mot den”. Han såg muren en symbol för Kinas slutenhet.

Projektet blev en happening med rockband och andra deltagare som strömmade till i tusental. ”Lite som Woodstock”, sade en av dem.

Skulle inte tro att någonting sådant skulle kunna hända i dagens snåla kulturklimat. Skulle inte heller tro att ledarna minglar på riktigt vid nationaldagsfirandet.