Terrorlagstiftningen från 2003 innebär svårigheter för skyddet av de mänskliga rättigheterna eftersom begreppet terrorist inte är definierat samt att personerna som blir föremål för lagstiftningen inte får ta del av bevisningsmaterialet som används mot dem i rättegångar.
Därför är det oerhört oroande att alliansregeringen gick till val på ett förstärkande av terrorlagen som inneburit skapandet av ett straffrättsligt system riktat till andra klassens medborgare, med motiveringen ”för att andra stater har gjort det.”
Alliansen har tillsammans med Socialdemokraterna uttalat sig om att ett tillägg till den nuvarande terrorlagen som en central del i kampen mot terrorismen. Detta trots att den lagstiftning som nu föreslås inte har fungerat i de länder som infört kriminalisering av så kallad terrorträning eller anslutning till ”terrororganisationer”.
Det finns alltså inget empiriskt underlag för att den typen av åtgärder hindrat människor från att ansluta sig till beväpnade grupper utomlands.
Regeringens utrikespolitiska linje blev än mer tydlig när demokratiministern Birgitta Ohlsson på Svt Agenda 7/9 fick utrymme att ägna sig åt ansvarsförskjutning med särskilda krav riktade till det muslimska civilsamhället som hon menar ska bära ansvar för de personer som anslutit sig till IS.
Inte nog med det, ministern ingav en historielös beskrivning av verkligheten. Faktum är att Ohlsson förbiser hur Sverige varit behjälpliga i att understödja statsterrorism sedan den amerikanska invasionen av Afghanistan och Irak som lagt grunden för den situation som nu uppstått i mellanöstern idag.
Det blir således anstötligt när Ohlsson begär förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det är den här typen av fokus på symptom snarare än roten till problemet, det vill säga konsekvenserna av EU och USA:s utrikespolitik i Mellanöstern, gör det omöjligt att föra ett verklighetsförankrat samtal om det politiska läget i länder som Irak och Syrien idag.
Det möjliggör att terror och osäkerhet kan användas i rasliga och religiösa termer vilket innebär att politisk och ekonomisk status quo upprätthålls i länder där västvärldens geopolitiska intressen får styra vilka åtgärder som känns rimliga.
Tillägg i svensk terrorlagen kan upplevas som en vinst för den nationella säkerheten för en faktisk förlust för en minoritet av svenskar – i detta fall svenskmuslimer.
Att döma av debatterna om terroristbekämpning som förs just nu, antar vi att det vita och ickemuslimska majoritetssamhället i allmänhet, och Ohlsson i synnerhet, verkar se skärpningen av terrorlagen som föreslås som absolut rimlig, eftersom de kommer utan kostnad för det vita majoritetsamhället.
Parallellt med detta har Ohlsson arbetat hårt med att ta fram handlingsplaner som ska motverka så kallad ”radikalisering” bland svenska muslimer.
Tittar man närmare på handlingsplanerna upptäcker man att Ohlsson har lagt grunden för ett angiverisamhälle där lärare, socialsekretare, polis, bostadsbolag, fritidspersonal, imamer och civilsamhället ska arbeta med att samla och utbyta information om svenska muslimer som innehar så kallade radikala åsikter och tankar.
Samtidigt som handlingsplanerna erbjuder vaga definitioner på vad som omfattar så kallade radikalisering.
Allianspartierna ”nationella säkerhetsåtgärder” har alltså fört in Sverige i en riktning som kan medföra grova övergrepp på folkrätten.
Frågan är om alliansen och socialdemokraterna hade drivit denna linje lika hårt om de trodde att de själva eller andra vars rättigheter de värderar skulle riskera att omfattas av faran för övergrepp? Troligen inte!