Att skriva en artikel, som den här, eller delta i debatter är inte längre självklart. Varje offentligt framträdande fyller mejlboxen, Twitter, Facebook och Instagram med hat eller hot om våld.
Hot och hat som alltid är rasistiskt och sexistiskt.
När jag började twittra inför en resa till Palestina 2009 gjorde jag det för att kunna dela med mig av min upplevelser. Jag upptäckte snabbt att jag lyckades nå och interagera med betydligt fler människor än när jag stod på en gata inför förbipasserande någonstans i landet.
Men på senare tid har det blivit färre inlägg. Jag har tagit bort push notiserna eftersom jag inte längre ser fram emot att läsa omnämnande om mig.
Varje dag blockerar jag flera konton, men det är som en aldrig sinande källa av hat.
Tidigare lät jag det bara komma och försökte låta det rinna av, men sen rann det inte av utan fastnade så nu gäller nolltolerans. Minsta hat eller okonstruktiv kritik så blockerar jag.
På Facebook har jag från början varit restriktiv med vilka jag accepterar som vänner, men även där har det hänt att jag tagit bort personer som betett sig på ett för mig oacceptabelt och respektlöst sätt.
Det finns de som reagerat med att jag inte tål kritik eller att jag inte vill lyssna.
Det kanske kommer som en nyhet, men vet ni, det är ingen rättighet att få bli vän eller följa någon. Precis som jag kan lägga på telefonen eller vända på klacken om någon börjar häva ur sig skit.
Jag har ingen skyldighet att ta emot.
I våras var jag sjukskriven en tid. Det blev för mycket, bland annat för mycket av hatet.
Sen dess har jag dragit ner aktiviteten väsentligt på framför allt Twitter. Jag använder det mest som en megafon då och då.
Jag går in, postar ett inlägg och sen går jag ut. Ett sätt som jag egentligen inte tycker om att använda sociala medier på.
Offentliga personer vittnar ständigt om hatet och hoten. Den här veckan har vi fått höra om Kakan Hermansson, Sanna Nielsen, en mamma som tog med sin bebis till Ullared, Veronica Palm.
Oftast handlar det om kvinnor som utsätts. Oftast av män.
Det som har varit viktigt är att vi som orkat har pratat om det. För när vi inte pratade så togs det inte på allvar, det är ju svårt att se ett problem om ingen säger något. Nu kan vi snart se fram emot ny lagstiftning.
I början av året presenterade regeringens utredare Gudrun Antemar förslag på ny lagstiftning mot näthat som innebär att hot, hat och sexuella trakasserier på nätet ska tas på samma allvar som om det sker på gatan.
Dessutom ska större ansvar läggas på de som tillhandahåller en tjänst såsom sociala medier. Det är mycket angeläget. Framför allt för de unga tjejer som inte är offentliga personer, politiker, journalister, kulturpersonligheter.
När jag var 17-18 år och tog emot mina första hot, fick jag höra av polisen att det var sånt jag fick räkna med om jag valde att vara offentlig.
Jag tystnade inte, men jag vet att de finns de 17-18-åringar idag som gör det. Det är ett stort hot mot demokratin.