Det är idag 10 år sedan FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Funktionsrättskonventionen, började gälla i Sverige.
För fyra dagar sedan släpptes LSS-utredningens betänkande.
Förslagen innebär så stora inskränkningar i rätten till ett självständigt liv för personer med omfattande funktionsnedsättningar att hela funktionsrättsrörelsen förkastat betänkandet.
Detta är bara ett exempel på hur utvecklingen i Sverige strider mot mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Trots att den svenska staten har ett folkrättsligt åtagande att säkerställa rättigheterna i konventionen har vi sett en utveckling med försämrade förutsättningar för personer med funktionsnedsättning att arbeta, utbilda sig, välja var och med vem man vill bo – helt enkelt vara en del av samhället.
Kritiken från FN har inte låtit vänta på sig, inte bara när det gäller den inskränkta rätten att kunna leva självständigt.
Kanske hade den negativa utvecklingen inom LSS kunnat stoppas och de strukturella förändringarna kommit igång om vi hade haft en oberoende granskning av rättigheterna. Redan för tio år fanns ett förslag på hur detta skulle gå till.
Men förslaget blev liggande och nyligen påbörjades ett nytt arbete kring en oberoende institution för mänskliga rättigheter med ett bredare uppdrag. Ett nytt förslag ligger klart men skickas inte ut på remiss till oss som är berörda.
Trots att samtliga riksdagspartier vid upprepade tillfällen ställt sig bakom mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning har ingen regering lyckats med att förändra strukturerna.
När vi i somras lämnade en rapport till FN med synpunkter på utvecklingen av rättigheter för personer med funktionsnedsättning i Sverige kunde vi konstatera att Sverige inte fullt ut åtgärdat en enda av de 29 rekommendationer som lämnades av FN 2014.
På några områden har det gått bakåt, och på de flesta områden står det still.
Rätten till utbildning, arbete, bostad, hälsa, rehabilitering urholkas, risken för fattigdom ökar dramatiskt liksom psykisk ohälsa bland unga.
Förutsättningarna att överklaga beslut och få sina rättigheter tillgodosedda är i praktiken väldigt små. De förutsätter också att du har rätt kontakter och nätverk för att komma till tals.
Parallellt har arbetet med att stärka rättigheter för kvinnor, barn och transpersoner pågått. Vi välkomnar givetvis detta, men personer med funktionsnedsättning finns i alla ”grupper” därmed måste rättighetsperspektivet omfatta alla.
När klyftorna ökar i samhället så drabbar det alla. Insikten om att samhället ska fungera för hela variationen i den mänskliga mångfalden måste finnas med i alla politiska beslut som rör lagar, regelverk och budget.
När Sverige, som skulle vara en förebild för resten av världen, ignorerar kritiken från FN tappar vi både anseende och förtroende internationellt och bidrar till att respekten för mänskliga rättigheter försvagas.
Oavsett vilken regering som tillträder så vill vi se krafttag för att förverkliga funktionsrätt.
Det första är att remittera förslag och sedan inrätta en stark oberoende granskning av rättigheterna. Det andra är att involvera oss som berörs och systematiskt åtgärda kritiken från FN.