2008 födde jag, Ida, min son Mio, efter att ha inseminerats i Danmark. Jag var ensamstående, och redan från början tyckte jag att det var viktigt att det fanns andra människor omkring mig, familj och vänner som var nära Mio. När Mio var nio månader träffade jag Anders genom en gemensam vän, och vi började umgås. Efter några månader hade han etablerat en relation till Mio.
Han fick en allt viktigare plats i våra liv, som vän och som närvarande vuxen. Sedan dess har Mio och Anders bara kommit varandra ännu närmare. Anders har blivit en del av familjen, med föräldrar, syskon och vänner.
När vi bestämde oss för att skaffa ett gemensamt biologiskt barn bestämde vi att han också skulle få rollen som Mios pappa. Anders flyttade till samma gata som mig och Mio, och 2012 föddes Lovi efter en hemmainsemination.
Vi bor nu 100 meter ifrån varandra. Barnen bor några dagar i taget hos varje förälder och vi har ett delat föräldraansvar.
Vi vill att våra barn ska vara likställda och ha samma rättigheter till sina föräldrar. Därför ansökte vi om närståendeadoption hösten 2013, för att Anders skulle bli Mios pappa även på pappret.
Skarpnäcks stadsdelsnämnd kom och intervjuade, utredde och besökte oss. De kom fram till att adoption skulle vara till Mios fördel. Detta skickades till tingsrätten.
I fredags fick vi beskedet att tingrätten nekar till att Anders adopterar Mio. Lagstiftningen hindrar oss.
I Föräldrabalken finns en regel från 1917 (!) om att endast gifta makar får adoptera gemensamt, vilket hindrar Anders att bli pappa juridiskt. Södertörns tingsrätt skriver:
”(S)ammanfattningsvis kan det konstateras att allt tyder på att ett bifall av Anders Olssons ansökan om adoption av Mio, med en möjlighet att låta Ida Ljung ha kvar sin rättsliga status som förälder till Mio, skulle vara till Mios bästa. Tingsrätten anser sig dock sakna möjlighet att med gällande lagstiftning fatta ett sådant beslut. Anders Olssons ansökan måste därför avslås.”
Alla är överens: Det bästa för Mio är att få rätt till båda sina föräldrar. Hur kan det falla på att vi inte är gifta? Hur kan det falla på en hundra år gammal lagtext som ingen brytt sig om att se över? Det är orimligt att paragrafer tillåts styra människors liv på det här sättet.
Mio har ingen annan pappa än Anders. Donatorn har inga skyldigheter gentemot Mio. Det finns ingen motpart – ingen som förlorar på att Anders blir juridisk förälder till Mio.
Tingsrättens utslag innebär också att relationen mellan syskonen blir ojämlik. De har i dag en stark och kärleksfull relation. Men man vet aldrig vad som händer i framtiden. Ett av barnen får ju en andrahandsposition rent juridiskt.
Om jag skulle dö finns det inga garantier för att Anders, som alltså har funnits i Mios liv sedan Mio var nio månader gammal, är den som får ta hand om honom. Och hur kommer ojämlikheten påverka syskonens relation i framtiden?
Om Anders ska bli juridisk förälder åt Mio kräver det antingen att jag adopterar bort Mio, och därmed förlorar statusen som juridisk förälder själv, viket är fullständigt otänkbart, eller att vi ingår ett skenäktenskap, vilket ter sig smått absurt och förfelar syftet med äktenskapet.
Vi vill inte låtsas. Vi vill att vår familj ska få vara som den är, på sina egna premisser. Faktumet att man är gift säger ingenting om hur man är som förälder. Inga andra föräldrar tvingas längre vara gifta. Är det bara en typ av familj som ska ha rättigheter?