Forskaren Payam Moula avfärdar i en debattartikel på SVT Opinion GMO-kritik som kunskaps- och teknikfientlig och lyfter fram genmodifierade grödors potential för människor och miljö.
Men tekniken kan inte skiljas från den verklighet den ingår i. Och den verkligheten visar istället på allvarliga konsekvenser för både människor och miljö.
I 40 år har forskare arbetat med genmodifierade grödor.
Och lika länge har vi sett forskare som, liksom Moula, drömskt fokuserar på teknikens potential istället för att se till de faktiska konsekvenser av utbredningen av GMO som vi redan idag måste ta ställning till.
De tre största GMO-tillverkarna – Monsanto, DuPont och Syngenta – äger tillsammans hälften av världens fröbanker. Ett fåtal stora företag sitter därmed på en enorm makt över världens matproduktion.
De hävdar gärna att GMO-grödor kommer att rädda världen. Men det är en falsk bild.
Verkligheten är att den utbredda kommersialiseringen av genmodifierade grödor varken ökat skördarna eller minskat fattigdomen.
Fortfarande lever över 800 miljoner människor i hunger världen över.
Det talas tyst om att de genmodifierade grödorna säljs i kombination med förpliktelsen att inte återanvända frön och kräver bekämpningsmedel som utarmar våra jordar, förgiftar våra grundvatten och minskar den biologiska mångfalden.
GMO-grödornas utbredning går ofta hand i hand med en storskalig jordbruksmodell som får konsekvenser för människors rätt till mat och vatten och deras möjligheter att försörja sig.
Den orsakar ökade konflikter kring odlingsbar mark. Konflikter som ibland leder till förföljelse och mord på småbrukare. Kvinnor är mest utsatta då de inte har samma rättigheter till mark som män trots att det är de som vanligtvis brukar marken.
I Paraguay leder den växande produktionen av GMO-soja till ökad ojämlikhet som framför allt drabbar landets småbrukare och urfolk.
Landet är idag världens fjärde största exportör av sojabönor och exporterar cirka 12 miljoner ton spannmål årligen.
Den produktionen räcker till att föda 50 miljoner människor, men trots det lever 2,2 miljoner människor i hunger i landet. 80 procent av jordbruksmarken ägs av endast 2 procent av befolkningen vilket gör landet till ett av världens mest ojämlika.
Dagens system får långtgående konsekvenser för biologisk mångfald, Monsantos och andra storföretags makt över maten, miljön och klimatet, och det politiska och ekonomiska spelet i frågor om världshunger och fattigdomsbekämpning.
Det vore vårdslöst att låta de senaste årtiondenas utveckling fortsätta i samma riktning.
Det om något vore kunskapsfientligt.