Den som oförberedd läser de första sextio sidorna i Amnestys rapport om läget för de mänskliga rättigheterna i världen i stort under 2017, riskerar faktiskt att bryta ihop – av förtvivlan och raseri.
För så är det: När läget i världen mäts med de mänskliga rättigheterna som måttstock är det en oerhört dyster, ofta skräckinjagande plats som siktas.
2017 var året då förföljelsen av den muslimska folkgruppen rohingyer intensifierades och ledde till en av de värsta humanitära katastroferna i modern tid.
Repressionen av demokratikämpar och fackföreningsfolk i Kina accelererade.
I Östeuropa tilltog främlingsfientligheten när högerpopulistiska regeringar förde en oförblommerat nationalistisk politik.
Donald Trump stod och står för en politik som demoniserar minoriteter och flyktingar – uttrycket ”demoniseringens politik” används ibland som ett sammanfattande uttryck av Amnesty i rapporten – och i flera västeuropeiska länder har säkerhetstänkandet tilltagit och yttrandefriheten står under visst hot.
Sverige nämns som ett land där våldtäktsmål sällan leder till fällningar och romer diskrimineras. Världsdel efter världsdel scannas av Amnesty efter brott mot olika rättigheter.
Och man ska då komma ihåg att Amnesty tolkar mänskliga rättigheter mer brett och långtgående än vad liberala politiker brukar göra: Organisationen talar således också om den ”åtstramningsapokalyps” som drabbat flera europeiska länder, med ständiga nedskärningar av social trygghet och välfärd.
Amnestyrapporten drar sig inte för att peka på de skatteparadis som dränerar välfärden på resurser. Kort sagt – det här är mänskliga rättigheter med ett bredare, mer kämpande anslag än vad t ex svenska liberaler brukar ha.
Så vilken tid lever vi i?
Amnestys sammanfattning av världsläget kan göra vem som helst till pessimist.
Därför blir jag först förvånad när organisationen i ett kort pressmeddelande låter ett helt annat tema tona fram: Att dessa tillbakarullningar av de mänskliga rättigheterna också triggat igång motstånd och aktivism.
2017 var året för Kvinnomarschen och för #metoouppropen, för protester i Indien mot demoniseringen av muslimer och för kvinnors rättigheter. Ja, i Polen klev också tiotusentals människor ut på gatorna för att protestera mot de nationalistiska tendenserna. Och så vidare.
Det är som om Amnesty vill ge oss hopp, ja medicin mot den nedslående katalog av brott mot FN-deklarationen som rapporten rymmer.
Och jag menar att Amnesty gör helt rätt.
Jag tror verkligen själv att vi snarare befinner oss mot slutet av en dyster era än i början av en sådan era.
Trump är inte introt till något nytt. Han är kulmen på något gammalt: I hans gestalt kolliderar trettio år av nyliberalism med i alla fall femton år av nykonservatism.
Men inget nytt börjar. Det är det gamla som sakta men säkert värker ut.
Flyktingtragedier och de väpnade strider i Mellanöstern går trots allt att se som en kulmen på den nyimperialistiska era som inleddes när USA i strid mot folkrätten invaderade ett Irak som snart kollapsade.
Eller ta den kinesiska diktaturens hårdnande grepp: I sista hand har den att göra med en ny otålighet hos världens största arbetarklass och världens största medelklass över att fackliga och demokratiska rättigheter förvägras dem.
Pessimister har sällan rätt. Men genom att ta handlingslustan ifrån oss får de för en tid ofta rätt genom att den nödvändiga aktivismen skjuts upp. Amnestys rapport slungar ner mig i mörker. Men då lyser också de universella mänskliga rättigheterna desto tydligare.
Något annat kan börja.